Varför dröjer hjälp till barn när själen gråter?.

15977040_1210705309016454_8650882563756111378_n.

När barn blir sjuka i en depression, krisreaktion, ptsd, eller ångestsjukdomar men också vid Npf diagnoser så dröjer det oftast väldigt länge innan man får hjälp från Bup eller annan hjälpande instans. Varför ska barn behöva vänta och krascha i väntan och sedan förvänta sig att fungera som vanligt i skolan..
Om vi vuxna blir utbrända, djupt deprimerade eller utsätts för trauma/ptsd är inte väntetiden 3 månader utan vi får oftast ganska snabb hjälp. Men när det gäller barn som är i behov av hjälp ska barnet hinna tappa sin självkänsla och bli ännu mer deprimerad innan hjälpen och barnet tas på allvar.
Stora krav på barnen att komma tillbaka till skolan snabbt när måendet inte vare sig får hjälp eller blir accepterat blir en ond cirkel i väntan och ett onödigt lidande om snabb hjälp inte kan bistås.

Jag vet att vi alla, åtminstone de flesta gör så gott vi kan runt barnen men undrar varför vi inte prioriterar själslig hälsa lika mycket som när ett barn drabbas av fysisk sjukdom.. Ibland finns varken kurator eller psykolog tillgänglig på endel skolor!

Vad gör att vi undervärderar och prioriterar barnens behov annorlunda?. Vi vuxna klarar oss.
bättre men får snabbare hjälp! Jag får inte ihop logiken helt enkelt… Samma med barn med hög frånvaro som inte orkar igenom skolan som får högvis med läxor med sig hem.. tar vi vuxna jobbet med oss hem? Ja ibland men skulle inte överösas med jobb om du hade gått in i väggen !!.. Varför ?

Dom är barn och vår framtid, va rädd om dom! ❤️👑

Anna Kristina Karlsson

I vårat NPF-fotbollslag får vi vara de superhjältar som vi är

16711889_1241518472601804_3633503604223413230_n

En förälder går hem från fotbollsskolan som 5 åringen längtat efter att få börja. Det är tunga steg. Hon orkade inte, ville men förmådde inte att vara sitt bästa jag i denna miljö.
Över 100 barn, få ledare. Ostrukturerat med hennes mått mätta. Mamman förklarade att ”vi kan spela fotboll hemma”. Gråten i halsen när besvikelsen över sitt misslyckande speglade sig i barnets ögon.
Gråten gick över till ilska över att ännu en gång ha ett barn som inte är inkluderat. Som är en person som inte kan vara med, hur mycket hon än vill.

Ilskan gick över till funderingar på förändring. Hur ska jag kunna få mitt barn att kunna spela fotboll så sina egna villkor?
Funderingar gick över till handlingar.
Idag, tillsammans med Caroline Fredriksson finns det en ny förening i vår kommun. NPF-hjärtats FF.
Här är vi ett glatt gäng som ses och tränar, pratar, skrattar tillsammans. Här får vi vara de superhjältar som vi är. Här kan vi tipsa varandra, låta varandra känna, vara, finnas, inkluderas.

NPF-hjärtats FFs vision är: Att alla välkomna, vi är med på egna villkor.
Föreningen och vårt lag har en stark värdegrund där respekten för både barnen och familjen är oerhört viktig.
Första träningen var vi vuxna fulla av skratt, barnen var utspridda över hela fotbollsplanen och vi vuxna sprang lite kors och tvärs för att försöka samla in våra barn för att kunna starta träningen. Vi insåg att vår första uppgift var att jobba med en tydlig uppstart av träningstimmen. Därefter fick vi jobba hårt med att vara tydliga, konkreta och visa barnen de olika övningar vi skulle göra. En övning i taget.

Fem veckor senare satt 10 förväntansfulla barn och väntade på instruktioner från oss tränare. Vårt motto är att Alla deltar på sina egna villkor, några är bara med på att passa, nån är med på allt och vissa deltar ”bara” 20 minuter av en timme och åker sedan hem. För oss alla är det helt okej Det vi alla ser som mest positivt är att vi kan vara oss själva utan att bli dömda.
Vi har barnet som alltid är där med sin pappa. Han har autism och denna fotbollsträning har varit hans enda fysiska aktivitet som han faktiskt utför. Pappan och pojken kommer dit, har med sig en egen lapp där det står olika övningar som de själva skrivit upp. De går bort en bit ifrån oss och kör 20 minuter. Här fanns en oro från oss att pojken skulle känna sig utanför, tills vi hörde honom prata om ”sitt lag” och hur han älskade att vara med oss.
Vi har barn nummer 2 som stod precis på linjen när vi körde våra matcher, höll sin mamma hårt i handen. Snuddade bollen med tårna någon gång ibland. Fick heja rop och high fives av oss tränare och även av barnen. På vår avslutning när vi körde match, vuxna mot barnen tacklade detta barn mig hårt och bestämt. Han flög över planen, motiverad, fokuserad och jublade. Detta är en utveckling som vi alla, inte minst hans föräldrar blev helt tagna av. Vid medaljutdelningen tog pojken ett skutt in i min famn och kramade mig hårt. Pojken som annars har svårt med närkontakt.
Efter vinsten på matchen kramades barnen och skrek ”vårt lag vann”. För de föräldrar vars barn inte har några vänner, eller som ogärna kramas, eller som alltid är lite nedstämd och stressad vart det enormt rörande att se denna stora omfamning.
Här insåg vi att vi var tvungen att fortsätta med vårt lag!

Vi ser att arbetet med vårt lag är extremt viktigt, både för barnens sociala träning, för den fysiska aktivitetens skull samt för oss vuxna. Vi har hittat ett forum där vi alla mår bra.
Målsättningen med vårt lag och förening:
• Att barnen får en frizon, där de får vara sig själva. Att stärka deras styrkor under denna timme och att de blir uppmuntrade till fysisk aktivitet. Att bli mött på sin egen nivå och att bli bemött enbart med positivitet tror vi på NPF-hjärtat bidrar till ökad självkänsla.
Jag tänker att det inte ska krävas att det startas små föreningar runt om i kommunen utan att befintliga föreningar bör kunna inkludera dessa fantastiska barn och ungdomar. Genom utbildning, engagemang och en fin värdegrund. Och inte minst bemötandet i föreningen, hos ledare och hos lagkamrater och deras föräldrar.

Jag vill avsluta med att upplysa om att brottaren Frank Andersson och simmaren Michael Phelps har ADHD. Och om vi inte fångar upp våra barn inom idrotten, kan vi gå miste om nya generationens stjärnor.
NPF-hjärtats FF är en del av satsningen ”Idrott för alla”.

👑
/Anna Carlsson

Svaret på namninsamlingen ”Vi behöver en sambandscentral” från Socialdepartementet har kommit!

16387396_10155133648442275_2617807892742748310_n

 

Kung Över Livet har nu fått svar på namninsamlingen ”Vi behöver en sambandscentral” från Socialdepartementet!

För nästan ett år sedan drog vi igång en namninsamling som vi skickade in till Socialdepartementet 22 april 2016.
Vi krävde att regeringen tillsätter en utredning för att förbättra samarbetet mellan och inom olika instanser på kommun- landstings- och statlig nivå.
Vi behöver en sambandcentral – ett strukturerat samarbete mellan olika stöd- och vårdinstanser och den enskilde och dess anhöriga.
Vi vill knyta ihop kunskap över gränser! Kompetensen bör höjas på ALLA nivåer. En strukturerad samverkan mellan alla inblandade parter bör skapas per automatik, både mellan individen och olika instanser och mellan olika myndigheter.
Det bör vara en självklarhet att få stöd i att reda ut allt kring diagnoser, beteenden och stödinsatser.

Så här svarar de oss nu:

Brevsvar angående behov av en sambandscentral och krav på utredning
Tack för er skrivelse till Socialdepartementet som jag fått i uppdrag att besvara. Jag ber om ursäkt för att svaret har dröjt.

Ni har skickat in en namninsamling där ni kräver att regeringen tillsätter en utredning för att förbättra samarbetet mellan och inom olika instanser på kommun, landsting och statlig nivå. Ni har även uttryckt önskemål om en sambandscentral för ett strukturerat samarbete mellan olika stöd- och vårdinstanser och den enskilde.
Regeringen är väl medveten om samordningsbehovet och har bland annat beslutat att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett kunskapsunderlag och metodstöd om föräldraskapsstöd och om samordning av insatser avseende barn och unga med funktionsnedsättning. Uppdraget ska slutredovisas den 15 oktober 2017.
Regeringen har också beslutat att en särskild utredare ska se över delar av LSS lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och assistansersättningen i socialförsäkringsbalken (S2016:3). Syftet med uppdraget är att få till stånd mer ändamålsenliga insatser i LSS samt att lagstiftningen ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet.

Med vänlig hälsning,
Christina Velander
Departementssekreterare

Många av våra underbara ungar kan mycket mera än vi tror

15965444_10155049745237275_9014078111477976095_n

Hej alla frustrerade föräldrar.

Nu när julen är över och ni är förbannade, besvikna, ledsna och frustrerade över era illbattingar, satans ungjäklar, dom där små illbattingarna ni hatar, älskar, kan sälja på blocket, troligtvis kan betala för att bli av med.

Men vi älskar dom små skitungarna mer än allt annat. Nu är det så här – jag har företag och vet ni om att dom bästa arbetarna jag vet är just dom här små odågorna. Dom är dom som ger allt, dom som är mest trogna och noggranna duktiga medarbetarna man kan få. När det handlar om riktigt arbete är det dom här juvelerna som det hänger på.

Kan bara se på min son med ADHD – han är som ett yrväder men är 8 år och vid 2 års ålder körde han trädgårdstraktor, 3,5 kör han fyrhjuling. Sen han är 6 år har han kört grävmaskin och kranarna på kranbilarna. Han har t.om visat hur ena kranbilen funkar för en av våra förare.

Ja, dom har ett sjujäkla temperament, dom kan vara oberäkneliga och arga. Men många av våra underbara ungar kan mycket mera än vi tror. Ja, om våran just nu 8 -åriga vilde finner lugn i att ta fyrisen och åka iväg på så får han göra det. Han tar det otroligt seriöst och kör lugnt och fint. Det är hans frihet.

Många av våra skitungar kommer aldrig sitta på ett kontor eller vara chefer men dom kommer att kunna ta hand om sig och leva och vara lyckliga.
Många duktiga arbetare jag stött på har garanterat många diagnoser, läs- och skrivsvårigheter, men det är vi föräldrar och företagare som måste se och ge dom chansen. Ja, även om dom hamnat snett, tagit droger och suttit i fängelse. Många av dom har så mycket att ge. Och många av dom är så otroligt duktiga på att köra maskiner och annat praktiskt.

Så snälla, ge dom den chansen, säg aldrig att din son eller tös är helt vild, det funkar aldrig. Jag skulle ge vem som helst chansen att testa nån av dom här maskinerna. Våra ungar är vår framtid. Vill bara att ni ska veta vilka underbar barn ni har.

/Tony Sparven Berg

Det inte är någon idé att bestämma något över elevens huvud

skola.

Stor frustration när vi, skola + föräldrar (elev vill inte) en dag träffades efter två veckors bakslag på en fd hemmasittare. Känslan av ”maktlöshet” är nära när man upplever att man inte vet hur man skall komma vidare.
Frustration, oro, ledsamhet hos oss alla men också ett stort förtroende, värme och samförstånd om att vi inte får pressa, vi måste ta ett nytt steg i taget.
Det är svårt men vi vet egentligen att det inte är någon idé att bestämma något över elevens huvud. Trycker tillbaka min egen oro när jag ser föräldrarnas stress och oro och försöker visa lugn, styrka och trygghet inför dem.

Detta är faktiskt första gången under mina snart 15 år som rektor som jag haft en elev som inte kan säga vare sig vad vi kan göra, vad hen önskar eller vad som ”är problemet”.
Det är så svårt att se till elevens behov när man inte riktigt förstår dem.

Vissa dagar känner man sig helt enkelt inte så lyckad 😦

/Sirrka

Be inte om ursäkt för ditt autistiska barn!

repris.
Så ofta människor med autistiska barn ber om ursäkt. Sluta med det! Era barn har lika mycket rätt att finnas som alla andras barn. Om det är några som ska be om ursäkt är det vi andra som inte respekterar och förstår. Det är vi som ska be om ursäkt när ni känner er otillräckliga. Samhället är till för alla.

Jag jobbar i en gymnasiesärskola och har jobbat med det här i åtta år. Det är det bästa jag har gjort och alla elever har gjort mig till en bättre människa. Så föräldrar, sluta be om ursäkt, sluta skämmas. Era barn är lika viktiga som alla andras.

/Niklas Storm

( Ett härligt inlägg vi hade på vår FB gillasida för 2 år sedan som är värt att dela igen )

Nu försöker också jag vara med och göra skillnad

maja.

Maja Erkstam, styrelseledamot i Kung Över Livet:
Jag hittade dessa eldsjälar som finns med i boken Hypersjälar när livet för mig och mina barn kändes som mest tungt och hopplöst. Eldsjälar som vill sprida kunskapen istället för att fördöma bristen på den. Nu försöker också jag vara med och göra skillnad.

Mina tips till
Skolan och skolnämnden:

Anpassa undervisningen efter varje barns behov, det lönar sig i längden.
Ge pedagogerna resurser och utbildning för att kunna fullfölja detta!
Glöm inte att det är individer du jobbar med, inte diagnoser.
Lyft styrkorna, istället för att fokusera på problemen!
Lyssna på barnet, och lyssna på föräldrarna. De är de verkliga experterna!

Socialtjänsten och socialnämnden:

Anhöriga som ber om hjälp har ofta kämpat hårt och länge för att lösa en tung livssituation innan de kommer till er. Lyssna in, visa empati och respekt.
Utbilda handläggare i funktionsnedsättningar för att öka förståelsen och kvaliteten i besluten.
Sätt in tidiga insatser för att slippa akuta, dåliga lösningar eller stora kostnader i framtiden.
Få med er föräldrarna på tåget. De kommer alltid vara de viktigaste resurserna för sina barn och därmed för barnens utveckling.

Och för er som vill köpa denna HYPERSJÄLAR bok kan göra det av oss!
Gå in och gör det via denna länk:
http://kungoverlivet.se/produkter/v-ra-produkter.html