Det inte är någon idé att bestämma något över elevens huvud

skola.

Stor frustration när vi, skola + föräldrar (elev vill inte) en dag träffades efter två veckors bakslag på en fd hemmasittare. Känslan av ”maktlöshet” är nära när man upplever att man inte vet hur man skall komma vidare.
Frustration, oro, ledsamhet hos oss alla men också ett stort förtroende, värme och samförstånd om att vi inte får pressa, vi måste ta ett nytt steg i taget.
Det är svårt men vi vet egentligen att det inte är någon idé att bestämma något över elevens huvud. Trycker tillbaka min egen oro när jag ser föräldrarnas stress och oro och försöker visa lugn, styrka och trygghet inför dem.

Detta är faktiskt första gången under mina snart 15 år som rektor som jag haft en elev som inte kan säga vare sig vad vi kan göra, vad hen önskar eller vad som ”är problemet”.
Det är så svårt att se till elevens behov när man inte riktigt förstår dem.

Vissa dagar känner man sig helt enkelt inte så lyckad 😦

/Sirrka

Be inte om ursäkt för ditt autistiska barn!

repris.
Så ofta människor med autistiska barn ber om ursäkt. Sluta med det! Era barn har lika mycket rätt att finnas som alla andras barn. Om det är några som ska be om ursäkt är det vi andra som inte respekterar och förstår. Det är vi som ska be om ursäkt när ni känner er otillräckliga. Samhället är till för alla.

Jag jobbar i en gymnasiesärskola och har jobbat med det här i åtta år. Det är det bästa jag har gjort och alla elever har gjort mig till en bättre människa. Så föräldrar, sluta be om ursäkt, sluta skämmas. Era barn är lika viktiga som alla andras.

/Niklas Storm

( Ett härligt inlägg vi hade på vår FB gillasida för 2 år sedan som är värt att dela igen )

Nu försöker också jag vara med och göra skillnad

maja.

Maja Erkstam, styrelseledamot i Kung Över Livet:
Jag hittade dessa eldsjälar som finns med i boken Hypersjälar när livet för mig och mina barn kändes som mest tungt och hopplöst. Eldsjälar som vill sprida kunskapen istället för att fördöma bristen på den. Nu försöker också jag vara med och göra skillnad.

Mina tips till
Skolan och skolnämnden:

Anpassa undervisningen efter varje barns behov, det lönar sig i längden.
Ge pedagogerna resurser och utbildning för att kunna fullfölja detta!
Glöm inte att det är individer du jobbar med, inte diagnoser.
Lyft styrkorna, istället för att fokusera på problemen!
Lyssna på barnet, och lyssna på föräldrarna. De är de verkliga experterna!

Socialtjänsten och socialnämnden:

Anhöriga som ber om hjälp har ofta kämpat hårt och länge för att lösa en tung livssituation innan de kommer till er. Lyssna in, visa empati och respekt.
Utbilda handläggare i funktionsnedsättningar för att öka förståelsen och kvaliteten i besluten.
Sätt in tidiga insatser för att slippa akuta, dåliga lösningar eller stora kostnader i framtiden.
Få med er föräldrarna på tåget. De kommer alltid vara de viktigaste resurserna för sina barn och därmed för barnens utveckling.

Och för er som vill köpa denna HYPERSJÄLAR bok kan göra det av oss!
Gå in och gör det via denna länk:
http://kungoverlivet.se/produkter/v-ra-produkter.html

När man gör rätt är det så lätt att lyckas

fagel

Det var kaos på flera håll när det gällde Junior i skolan. Slöjden var en av dem.
Med de svårigheter som han har så förstår jag att det var allmänt kaos på sy slöjden.
Tålamodet att invänta sin tur. VÄNTA i vad som kändes som en evighet. Vänta på hjälpen för att han så sällan begrep sig på muntliga instruktioner. Och förstod han dem skapligt så hann han glömma bort vad han skulle göra då han har add

Han blev underkänd i sy slöjd. Jag klandrar han INTE.
Han kunde inte skärpa till sig trots ständiga förmaningar. Göra som läraren sade. Kunde inte vara på sin plats för äventyret runt hörnet lockade så mycket mera. Och han hade vid denna tid tappat all respekt både för sig själv och de vuxna. Vad spelade det förr roll om han gjorde sitt bästa för det gick ju åt skogen ändå. Ett kvitto på hans dåliga förmåga. Att han aldrig skulle lyckas.

Det var kring påsk. Jag åkte och stöttade upp alla de sy slöjds lektioner jag kunde närvara på, då skolan inte satte in den resurs som borde ha varit där.
Jag satte bredvid intill symaskinen och ungen jobbade på. Sydde och svor om vart annat. Men jag fanns intill hela tiden och vägledde han. Förmådde han att arbeta.

Han gjorde klar sin påskfågel. Super stolt. Att han också fick lyckas. Precis som sina klasskompisar. Så tydligt det blev. Att med rätt hjälp och stöd så kan man lyckas. Övervinna svårigheter.

Fågeln hänger kvar fast det snart närmar sig advent. Bara som en påminnelse för hur små hjälpinsatser kan leda till något så stort och stärka en liten människas självförtroende.

/Sofie,

Att inte ha tidsbegreppet gör det svårt

kevin.

Jag heter Kevin och är 18 år och har asperger och dyskalkyli.
Jag delar med mig av mina erfarenheter, av vad som har hjälpt mig eller vad som kunde hjälpt mig i skolan och hur andra kan tänka för att stötta upp oss med NPF.

Mina tips 3 :

Tidsuppfattning, var en stor svårighet för mig i grundskolan. Först i årskurs 8 fick jag en timstock.
Vi ses om 5 min, vi tar en rast på 10 min är glädje för många, för mig blev det panik, jag vågade inte gå på toa, tänk om jag inte hann tillbaka i tid så jag ställde mig utanför klassrummet och väntade.
Har jag förstått vilken tid jag skall vara tillbaka?
Kan du visa på klockan när jag ska vara tillbaka? Kan du istället säga 10.15 samlas vi igen?

/ Kevin

Att spela fotboll på sina vilkor

1.

Vi gick till träningen fotbollsträningen hela familjen. Båda barnen skulle vara med och såg fram emot det.
En av dem steg aldrig på plan utan gick hem.
Den lilla människan var min dotter, 5 år med ADHD och autistiska drag!
Alla människor, alla förväntansfulla barn och alla vuxna och ungdomar som var i full färd med att dela in alla nykomlingar i diverse grupper blev alldeles för mycket för henne.Inte nog med intrycken från situationen, det ostrukturerade passade henne inte alls.

En tanke slog mig, en känsla av att vilja ge något till dessa barn som aldrig passar in bland de ”andra”. Så en dag skrev jag ett mail till Skogås-Trångsunds FF om att inleda ett samarbete mellan mig och dem. Ett samarbete som snabbt anammades av en tränare i klubben, Peter. Samarbetet skulle gå ut på att jag startade ett fotbollslag för barn med NPF-diagnos. Klubben skulle tillhanda ha material och plantider. Detta samarbete mynnades ut i mycket mer, som ett led i att få med sig hela klubben i att bli bättre på att bemöta och inkludera dessa barn och ungdomar(Föreläsningar osv i höst för alla tränare) samt att Peter själv har lett träningarna då jag ej kunnat närvara.

Så, vad är då laget NPF-hjärtat för något lag?
Vi är en skara föräldrar som tillsammans med våra barn tränar fotboll. Dessa föräldrar är högst delaktiga i att ge sina barn en rolig stund på fotbollsplanen. Tillsammans med Caroline Fredriksson och Peter Gustavsson planerar jag övningar och tänker hela tiden hur man kan få alla att delta (på sina egna villkor). Föräldrarna i sin tur hjälper till att hejja, motivera och att lyfta sina och andra barns styrkor.
I detta lag finns inga som helst måsten. Vi gör vad vi kan med de förmågor vi har. Ibland sitter det en sjuåring vid en målvaktstolpe och tittar på. Kanske tar han steget och kickar en boll till sin mamma för att sedan sätta sig igen. Någon annan har inte alls lust med nick-träning utan fortsätter att passa bollen utan att bry sig om att kompisen bredvid slutat för länge sedan. Ibland är alla utspridda och vi vuxna står helt plötsligt själva och pratar om det underbara med att vara på en plats där ingen dömer någon annan.
Vi gör high-five på löpande band och vi skrattar. Och får utbrott. Och springer iväg. Vi kommer ofta tillbaka. Vi gör vad vi orkar och vad vi mäktar med. Några är med hela timmen, andra går efter en halvtimme. Några är med på allt, andra är med på något. Och så har vi den där pojken, som har med sig sin pappa, som kommer dit med en liten lapp i handen på övningar dom två ska träna på. De två vid sidan av oss andra, men ändå i en gemenskap som inte många fler än oss kan förstå.
Och så helt plötsligt är vi samlade. Vi gör en övning, 5 minuter behåller vi fokus. Sen byter vi övning. Vi avslutar med att spela match. Röda mot blå. Alla får vara med, även hen som står på sidan och håller sin pappa i handen. Även om hen bara vinklar ut sina tår mot bollen får hen ett peppande jubel. Någonstans bakom de där blåa ögonen ser vi ett litet leende.

I NPF-hjärtats fotbollslag får vi vara precis de där superhjältarna vi redan är.
Npf-hjärtat tränar varje söndag 1030-1130 hela Oktober ut i Skogås. Vill du vara med? Maila info@adhdhjartat.se

/Anna Carlsson,

Varför ska vi med ADHD sågas?

11.

Hade betygssamtal igår i skolan då jag läser till undersköterska på vux. Då sa min lärare att jag absolut har höga betyg MEN att just det där med att kunna formulera sig ur det etiska perspektivet är ett problem då hon tycker jag kan såga andra tankesätt ibland för att jag har en plan i huvudet och tycker om min idé lite för mycket.

Jag sa att jag vet tyvärr att det är så då jag har min ADHD i ryggsäcken…försökte förklara att jag fått hjälp i både grundskola och gymnasiet men som svar fick jag ”Vux är en enkild ”skola” och har inte dem uppgifterna om dig men skriv gärna ett litet brev till oss så vi vet hur vi ska hjälpa dig.”

Redan då känner jag att det komma brinna av så svarar bara kort. ”Kan skriva under ett fint litet papper så har ni dem uppgifterna på nolltid.” Sen börjar tårarna rinna för jag är så less på att man alltid ska få förklarar sig…

Vi fortsätter prata lite betyg och hon säger ”Vi kan tyvärr inte ta hänsyn till din problematik men sätt dig in i politiken så kanske du får din röst hörd” Så hon menar alltså i detta läge att jag kan få högsta betyg men att min ADHD FÖRSTÖR det. Då känner man bara sig förminskad. Det är en del av mig…

Varför ska JAG få lida för att den här ursäkta mitt ordval men jävla normen är så snedvriden? Varför kan jag inte få mina betyg anpassningsbara? Varför ska vi med problematik sågas? Det finns lärare som tycker det är förfärligt (henne jag pratade med är ett exempel) men varför görs inget? Varför blundar vissa lärare?

/Jeanette Fröjd