Min son försvann utmed vägen

15sep.
Han sitter på golvet framför mig. Tårarna rinner ner för hans kinder.
Han sätter sina händer framför ansiktet och skriker att han inte orkar mer. Att han inte orkar vara utsatt. Att ingen förstår, att ingen lyssnar. Ångesten är total och skriket som kommer från hans själ skär som knivar i mitt hjärta.

Jag sitter där framför honom. Försöker vara stark. Tröstar, pratar och kramar.
– Det kommer ordna sig, säger jag till honom.
Men i samma sekund som orden lämnar min mun så hör jag tvivlet i min egna fras. Han är 12 år nu. Det innebär också att jag i 12 år varenda dag gjort vad jag kunnat för att slippa det jag upplever i detta nu. Sekunder dagar och timmar har blivit till år av kamp. En kamp för ett litet barns rätt att få ett så normalt liv som möjligt.
När jag sitter där framför honom så inser jag att min kamp varit förgäves. Den livsglada vetgiriga underbara pojken har försvunnit. Istället sitter jag framför ett litet barn som har tappat lusten. Ett barn som inte längre är som andra barn. Nej, han som sitter där är bara resultatet av ett gigantiskt misslyckande och resterna som finns kvar i denna människa är en materia byggd på ångest, oro och rädsla. Den pojken som sitter där är inte den jag uppfostrat. Han försvann på vägen när ingen såg lyssnade eller förstod honom. Men jag kan inte klandra honom. När man gång på gång blir sviken. När saker och ting inte fungerar och varje dag slutar i ngn sorts misslyckande så förstår jag att han ger upp. När ingen lyssnar på hans frustration och när ingen tar honom på allvar. Klart han ger upp, det hade jag själv antagligen också gjort. Men jag är ändå inte särskilt förvånad. Det här har pågått i så många år. Trots att vi gång på gång talat om för skolan hur de ska bemöta honom. Att han behöver extra stöd och hjälp. Att vi är oroliga för hans framtid. Trots att vi varit på otaliga instanser där vi pratat om vilket bemötande han behöver få, vilka saker han behöver hjälp med att lära sig och vilka nycklar som finns för att då detta att fungera.
Men de har ju inte lyssnat på oss heller.

Så denna höstdag så passerade vi gränsen. En gräns som jag och hans mamma diskuterat så många gånger och som vi varit så rädda för att gå över. . Gränsen när han blir totalt förstörd. Så nu är vi där. En 12 åring som vägrar gå till skolan och som behöver professionell hjälp eller medicin för att komma ur det här. För jag kan inte mer. Jag som är hans pappa och den som känner honom bäst av alla har förbrukat mina råd. Jag kan inte längre rädda honom.

Jag har alltid varit stark. Inte varit rädd för att ta en strid för honom. Hur trött och uppgiven jag än har varit så har jag hela tiden stått upp för rättvisan. Men nu när allt lugnat sig för dagen och han har somnat så inser jag hur uppgiven jag känner mig. Idag kan jag inte längre vara stark utan tårarna forsar ner för mina kinder. Tårar som symboliserar alla dessa möten jag varit på. Tårar som får det att rinna över när jag inser hur hopplös min kamp är. Att jag slagit mot ett samhälle som jag aldrig någonsin kommer vinna över. Det gör så fruktansvärt ont att se det man älskar mest av allt lida. Det gör så ont att jag som alltid varit så stark kommit till den punkten och den dagen när inte jag heller orkar stå emot längre.

Men jag måste hitta ny kraft. Jag måste vakna med en inre styrka och en tro på att jag fixar det här. För om även jag ger upp på honom så accepterar jag att alla människor inte har ett lika värde. Jag kan inte acceptera att dagens samhälle ser ut som det gör. Jag vägrar ge upp min kamp för att det som är avvikande ska ha samma rätt som alla andra. Jag kommer aldrig ge upp för jag vet att det som händer inte är varken mitt eller hans fel. Jag kommer med hjälp av mina nära och kära fortsätta slåss för att då tillbaka min son som den oförstörda fantastiska underbara människa han egentligen är.
För i all jävla ångest som omger honom just nu finns en unik människa och det finns ingen i den här världen som har rätten till att hindra honom från att komma fram.

Jag ger aldrig någonsin upp. Aldrig någonsin

/Janne Alm

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s