Min son är en av de som förlorade sin barndom

34014536_10156670969812275_8049965947722661888_n.

Jag har läst många historier om barn med diagnoser och alla de bekymmer som det innebär.
Beklämmande berättelser om barn som inte får den hjälp de behöver. Historier om desperata föräldrar som gör allt i sin makt för att de ska bli sedda och få det stöd som både de själva och inte minst barnen behöver.
Jag har läst om barn som hamnat helt utanför systemet, totalt bortglömda. Om barn som på flera år inte kommit iväg till skolan pga bristen på förståelse och stöd.
Jag har läst om utbrända 6 åringar och jag har läst om barn som blivit så psykiskt skadade att det utvecklat ett självskadebeteende och suicidala tankar. Allt medans deras föräldrar står maktlösa då resurserna saknas.

Det är en skrämmande läsning. Att vi trots politikers löften om ekonomiskt stöd och satsningar på skolan lever i en verklighet som få känner till och ännu färre tar på allvar.
När man läser om det ödet som drabbat så många av dagens barn är det svårt att förstå och ta in. Kan det verkligen vara såhär det ser ut, frågade jag mig själv.

Idag är jag själv en del av de familjer som glömts bort och jag behöver inte ifrågasätta mer. Jag vet att verkligheten är precis så sorglig och skrämmande som många föräldrar före mig beskrivit.

Min son är en av de som förlorade sin barndom. Den tiden i livet som skulle bli fylld med glädje och en bekymmersfri vardag blev istället år av ångest, hopplöshet och misslyckanden.
Min son är idag formad av det samhället som utsatte honom för det här. Som inte gav honom stödet. Som lät honom kränkas av andra elever.
Som lät honom gå i en skola som inte lyckades bemöta honom och som lät honom misslyckas, gång på gång, dag efter dag. Så den vetgiriga glada pojken som för 7 år sedan gick med raska och glada steg till skolan försvann. Sakta formades hans leende till tårar som ingen såg. Sakta bröts hans självkänsla ner och från att varit en kille med självförtroende förvandlades han till en tonåring som känner sig misslyckad och ledsen.

Jag och hans mamma är två av de föräldrar som orkat slåss för hans rätt. Rätten till en fungerande skola och hans rätt till att vara en del av samhället trots att han har svårigheter och sticker ut ifrån normen. Vi är också två av få föräldrar som har lyckats. Som har fått vårat barn placerad på en skola där det rätta stödet och förståelsen skall finnas. Det är ett steg i rätt riktning och min högsta önskan är att hans vardag nu efter år av kamp skall bli fungerande.
Men fortfarande känner jag en oro, rädsla och sorg. För jag vet att detta inte är över. Han kommer inte gå till skolan med ett leende. Hans problem är inte över, och hans liv är långt ifrån det man skulle kunna kalla lyckligt. För alla dessa år har gjort ärr i honom. Ärr som jag inte är säker på om de någonsin kommer läka ihop. För när man varit utanför systemet under så lång tid som han har så sätter det sina spår.

Att se sitt barn tappa lusten till livet är obeskrivligt vidrigt. Att se, känna och förstå hans ångest gör så obeskrivligt ont. Att inse att trots att vi dagligen kämpat för honom så har han tappat all tillit till andra människor krossar mitt hjärta.
Han var den glada pojken som fick alla att skratta, Som satte avtryck hos dem som kom honom nära och den killen som stod upp för andras rätt och alltid stod på de svagas sida.
Idag är han killen som vaknar och mår dåligt utan att egentligen veta varför. Han är killen som äter medicin mot depression. Han är också pojken med ätstörningar. Han är den som sitter på sitt rum omgiven av sin ångest och sina tårar och han är den som säger att han inte längre vill prata med andra människor. Idag är han den svaga och förutom oss få i hans närhet finns det ingen som vill hjälpa honom för hans rätt som han själv gjorde en gång i tiden.

Jag är hans pappa och det är mitt ansvar att tillsammans med hans mamma göra honom redo för livet. För inför barnen har vi alltid stått starka och enade trots att vi inte sedan länge är ett par. Det har varit en nästan outhärdlig mångårig kamp som vi tillsammans krigat oss igenom för hans skull. För att ge honom de förutsättningar som alla föräldrar vill ge sina barn. Men idag är våra diskussioner annorlunda än förut. Våra samtal handlar inte längre till lika stor del om hur vi ska ta nästa steg för hans rätt till att vara en del av samhället. Nej, samtalen handlar istället om hans mående. Om vi behöver medicinera honom med en annan typ av antidepressiv eller ångestnedsättande medicin.
Vi pratar om vilken behandling som han behöver för att få bukt med sina ätstörningar som ångesten skapat. Våra samtal handlar om hur förstörd han blivit. Om han också kommer utveckla ett självskadebeteende. Våra samtal handlar om huruvida vi framtiden ens kommer kunna ha kvar vårdnaden om honom eller om han behöver en annan typ av vård än vi föräldrar kan ge honom.
Våra samtal handlar om vi kommer förlora honom trots att vi gjort allt i våran makt för att ge honom en så trygg och bra uppväxt som han förtjänar.

För som jag skrev i början av min text så är det exakt såhär det är.
Inte bara för oss, utan för många npf-föräldrar där ute. Vårat största problem är inte att våra barn inte vill göra läxor eller städa sitt rum. För oss är det totalt oviktigt. För oss handlar det om att öht få dem att gå till skolan. Vi lever med en oro över deras framtid men lika mycket en oro över våra egna liv. En oro över att vi inte orkar mer. Att vi inte förmår att ge våra barn det liv som är självklart för många andra.
Att vi inte är starka nog eller saknar kunskapen att hjälpa våra egna barn.

Så här är ännu en skrämmande text. Det är såhär det ser ut. Dessvärre är inte heller min text den sista. För så länge vi låter ekonomin styra så kommer barn likt mitt eget offras i ett system som inte fungerar.
Min familj är en av de som fått betala för politikernas ignorans. För det är idag ett samhällsproblem att vi har tusentals barn som inte får det stöd de behöver och har rätt till. De
t är ett samhällsproblem att föräldrarna till dessa barn får ägna stora delar av sitt liv till att slita för den rätt som borde vara en självklarhet. Vi offrar våra barn av idag medans politikerna och de styrande vänder bort sina blickar när vi med gråten i halsen skriker efter hjälp.
Men vi har lärt oss kriga. Vi vet att vi måste slåss för minsta lilla steg för att få någon som helst förändring för våra barn.

Så vi kommer inte sitta tysta och våra texter om den verkligheten vi lever i kommer inte upphöra. Inte innan vi vet att alla våra barn har samma rätt, samma förutsättningar och samma möjligheter som de barn som inte har samma behov som våra.

Janne Alm

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s