Tillsammans kan vi stort!

35696520_1723365431083770_669767430750339072_n.

VI FICK tillsammans IHOP 12.450 kr till Viggo Foundation på mindre än en vecka!
Vilket betyder att Måns Möller och Christer Skog idag cyklar ca 30 mil för våran gemensamma bedrift!
Vad underbara ni är! Vad underbara de är!
Och det bästa av allt – att pengarna kommer NPF barn/unga till gagn så de kan idrotta på sina villkor!

Tack alla ni som swishat till Viggo Foundation
Vilket bra team vi blev!

Skicka med lite hejarop till killarna i sadeln nu när de är på upploppet av denna 200 mil långa cykel-resa 🚴🏻‍♀️🚴🏽

Tack!!

#idrottföralla #lyckaspåsinapremisser#tillsammansgörviskillnad

 

Annonser

Men för alla finns dessvärre inte samma förutsättningar..

35541605_1721239234629723_6907911028202274816_n

Överallt på gatorna syns de lyckliga studenterna. Skolavslutningarna avlöser varandra och i sociala medier ser man ungdom efter ungdom som tagit sig igenom ännu ett skolår. Människor som slitit för att få de bästa betygen för att lättare kunna forma sin egen framtid och kanske få den utbildning som man drömmer om. Jag vet att många kämpat hårt och jag imponeras av de som lyckas eftersom jag också vet att skolan idag är tuff. Att det krävs något alldeles extra för att lyckas.
 
Men för alla finns dessvärre inte samma förutsättningar. Svårigheter som finns kan bli enorma berg som blir omöjliga att bestiga. Dessa berg kan bli så stora att man inte ens förmår att ta det första steget när känslan ändå är den att man ändå aldrig kommer komma över krönet. Så till er som inte fick de starkaste lysande betygen:
Det är inte antalet A:n på ett papper som bevisar eran prestation. Det är inte heller ett bevis på era egna unika styrkor. Det finns inget i betyget som bevisar vilka människor ni är. Vika strider ni gör för er rätt och det är inte heller ett bevis på att ni verkligen gjort ert yttersta för att lyckas. Att ni inte lyckats med alla de tester som skolan gett er visar ingenting om hur ni mår och hur ni kämpat under hela året. Betygen är inte ett bevis på att ni misslyckats för ingen utom ni själva och vi som lever mer er förstår att ni gjort allt ni kan efter era förutsättningar.
 
Min son fick sina första betyg i år. Ja, eller rättare sagt fick han ETT betyg, i ETT ämne. Det är självklart ett gigantiskt misslyckande när ens barn i 13 års åldern blir underkänd i de flesta ämnena och min besvikelse är enorm.
Det är som sagt ett gigantiskt misslyckande.
MEN, det är inte min sons misslyckande. Nej, de som i mina ögon får underkänt i samtliga ämnen är de som inte lyckas tillgodo se hans behov. Alla de som har blundat för det stöd som vi sagt att han behöver och alla de som inte tagit detta problem på allvar. De som får underkänt är alla de som bär ansvaret över att resurserna och kunskapen saknas. Jag som hans pappa vet att han inte är mindre intelligent än andra. Jag vet att han med rätt stöd och insatser hade kunnat få ett fullständigt betyg och att även han skulle fått möta sommarlovet med ett leende.
 
Priset för detta misslyckande betalar min son. Han förstår nämligen inte att ansvaret inte helt och hållet ligger på honom. Det enda han ser är ett betyg med en enda bokstav som nästan försvinner bland alla streck. Men för mig betyder den bokstaven oerhört mycket. Jag har också efter bästa förmåga försökt förklara för honom vad det innebär. Att detta faktiskt var ett bevis på att han inte misslyckas i allt, vilket är den känslan skolan gett honom. Jag försökte få honom att inse att han inte är värdelös och otillräcklig. Jag försökte få honom att inse att detta faktiskt var det första steget som han tagit och även om det är otroligt långt borta så kan detta också varit det första steget till att nå krönet på berget.
Det sorgliga är att jag inte på riktigt kan ta mitt egna ord på allvar. Även om jag hoppas så är jag inte alls säker på att nästa skolavslutning blir annorlunda. Jag gör det jag kan och orkar för att få det att fungera.
Men jag är bara en enskild pappa som slåss för mitt barns rätt. De som har makten är också de som kan förändra. Så är det inte dags att satsa på det viktigaste vi har, våra barn, oavsett vilka förutsättningar de har.
 
Är det inte dags att vi stoppar den psykiska ohälsa som vi idag utsätter dem för och är det inte dags att öppna ögonen och lyssna på oss som skriker om hjälp, innan det är för sent?
 
Janne Alm

Min son är en av de som förlorade sin barndom

34014536_10156670969812275_8049965947722661888_n.

Jag har läst många historier om barn med diagnoser och alla de bekymmer som det innebär.
Beklämmande berättelser om barn som inte får den hjälp de behöver. Historier om desperata föräldrar som gör allt i sin makt för att de ska bli sedda och få det stöd som både de själva och inte minst barnen behöver.
Jag har läst om barn som hamnat helt utanför systemet, totalt bortglömda. Om barn som på flera år inte kommit iväg till skolan pga bristen på förståelse och stöd.
Jag har läst om utbrända 6 åringar och jag har läst om barn som blivit så psykiskt skadade att det utvecklat ett självskadebeteende och suicidala tankar. Allt medans deras föräldrar står maktlösa då resurserna saknas.

Det är en skrämmande läsning. Att vi trots politikers löften om ekonomiskt stöd och satsningar på skolan lever i en verklighet som få känner till och ännu färre tar på allvar.
När man läser om det ödet som drabbat så många av dagens barn är det svårt att förstå och ta in. Kan det verkligen vara såhär det ser ut, frågade jag mig själv.

Idag är jag själv en del av de familjer som glömts bort och jag behöver inte ifrågasätta mer. Jag vet att verkligheten är precis så sorglig och skrämmande som många föräldrar före mig beskrivit.

Min son är en av de som förlorade sin barndom. Den tiden i livet som skulle bli fylld med glädje och en bekymmersfri vardag blev istället år av ångest, hopplöshet och misslyckanden.
Min son är idag formad av det samhället som utsatte honom för det här. Som inte gav honom stödet. Som lät honom kränkas av andra elever.
Som lät honom gå i en skola som inte lyckades bemöta honom och som lät honom misslyckas, gång på gång, dag efter dag. Så den vetgiriga glada pojken som för 7 år sedan gick med raska och glada steg till skolan försvann. Sakta formades hans leende till tårar som ingen såg. Sakta bröts hans självkänsla ner och från att varit en kille med självförtroende förvandlades han till en tonåring som känner sig misslyckad och ledsen.

Jag och hans mamma är två av de föräldrar som orkat slåss för hans rätt. Rätten till en fungerande skola och hans rätt till att vara en del av samhället trots att han har svårigheter och sticker ut ifrån normen. Vi är också två av få föräldrar som har lyckats. Som har fått vårat barn placerad på en skola där det rätta stödet och förståelsen skall finnas. Det är ett steg i rätt riktning och min högsta önskan är att hans vardag nu efter år av kamp skall bli fungerande.
Men fortfarande känner jag en oro, rädsla och sorg. För jag vet att detta inte är över. Han kommer inte gå till skolan med ett leende. Hans problem är inte över, och hans liv är långt ifrån det man skulle kunna kalla lyckligt. För alla dessa år har gjort ärr i honom. Ärr som jag inte är säker på om de någonsin kommer läka ihop. För när man varit utanför systemet under så lång tid som han har så sätter det sina spår.

Att se sitt barn tappa lusten till livet är obeskrivligt vidrigt. Att se, känna och förstå hans ångest gör så obeskrivligt ont. Att inse att trots att vi dagligen kämpat för honom så har han tappat all tillit till andra människor krossar mitt hjärta.
Han var den glada pojken som fick alla att skratta, Som satte avtryck hos dem som kom honom nära och den killen som stod upp för andras rätt och alltid stod på de svagas sida.
Idag är han killen som vaknar och mår dåligt utan att egentligen veta varför. Han är killen som äter medicin mot depression. Han är också pojken med ätstörningar. Han är den som sitter på sitt rum omgiven av sin ångest och sina tårar och han är den som säger att han inte längre vill prata med andra människor. Idag är han den svaga och förutom oss få i hans närhet finns det ingen som vill hjälpa honom för hans rätt som han själv gjorde en gång i tiden.

Jag är hans pappa och det är mitt ansvar att tillsammans med hans mamma göra honom redo för livet. För inför barnen har vi alltid stått starka och enade trots att vi inte sedan länge är ett par. Det har varit en nästan outhärdlig mångårig kamp som vi tillsammans krigat oss igenom för hans skull. För att ge honom de förutsättningar som alla föräldrar vill ge sina barn. Men idag är våra diskussioner annorlunda än förut. Våra samtal handlar inte längre till lika stor del om hur vi ska ta nästa steg för hans rätt till att vara en del av samhället. Nej, samtalen handlar istället om hans mående. Om vi behöver medicinera honom med en annan typ av antidepressiv eller ångestnedsättande medicin.
Vi pratar om vilken behandling som han behöver för att få bukt med sina ätstörningar som ångesten skapat. Våra samtal handlar om hur förstörd han blivit. Om han också kommer utveckla ett självskadebeteende. Våra samtal handlar om huruvida vi framtiden ens kommer kunna ha kvar vårdnaden om honom eller om han behöver en annan typ av vård än vi föräldrar kan ge honom.
Våra samtal handlar om vi kommer förlora honom trots att vi gjort allt i våran makt för att ge honom en så trygg och bra uppväxt som han förtjänar.

För som jag skrev i början av min text så är det exakt såhär det är.
Inte bara för oss, utan för många npf-föräldrar där ute. Vårat största problem är inte att våra barn inte vill göra läxor eller städa sitt rum. För oss är det totalt oviktigt. För oss handlar det om att öht få dem att gå till skolan. Vi lever med en oro över deras framtid men lika mycket en oro över våra egna liv. En oro över att vi inte orkar mer. Att vi inte förmår att ge våra barn det liv som är självklart för många andra.
Att vi inte är starka nog eller saknar kunskapen att hjälpa våra egna barn.

Så här är ännu en skrämmande text. Det är såhär det ser ut. Dessvärre är inte heller min text den sista. För så länge vi låter ekonomin styra så kommer barn likt mitt eget offras i ett system som inte fungerar.
Min familj är en av de som fått betala för politikernas ignorans. För det är idag ett samhällsproblem att vi har tusentals barn som inte får det stöd de behöver och har rätt till. De
t är ett samhällsproblem att föräldrarna till dessa barn får ägna stora delar av sitt liv till att slita för den rätt som borde vara en självklarhet. Vi offrar våra barn av idag medans politikerna och de styrande vänder bort sina blickar när vi med gråten i halsen skriker efter hjälp.
Men vi har lärt oss kriga. Vi vet att vi måste slåss för minsta lilla steg för att få någon som helst förändring för våra barn.

Så vi kommer inte sitta tysta och våra texter om den verkligheten vi lever i kommer inte upphöra. Inte innan vi vet att alla våra barn har samma rätt, samma förutsättningar och samma möjligheter som de barn som inte har samma behov som våra.

Janne Alm

Mina upplevelser och tankar när jag lever med ADHD/Autism

22519187_1483468158406833_3584862087527056123_n.

Så vem är jag?
En berättelse om hur mina upplevelser och tankar är. Jag lever med ADHD/Autism och högkänslighet.
Ofta känner jag mig väldigt missförstådd och annorlunda. Att ta plats för mig har inte varit lätt i livet. Under hela min uppväxt har jag brottats med tankar om hur det känns att känna sig otillräcklig och oduglig. Att inte passa in i samhället. Att få kämpa för sina rättigheter.

Min hjärna är på ”högvarv”. Efter en hel dag blir jag väldigt trött då det har varit mycket intryck och socialt umgänge. När jag möter personer i min vardag så är det svårt att förklara för dem hur mina upplevelser är. Både min adhd och Autismen gör att jag är i stort behov av vila och små pauser under dagen. I perioder så har jag en hyperaktivitet. Inte att jag måste göra saker hela tiden, där har jag hittat verktyg utan det är mest som kaos i hjärnan så jag blir så trött. Har koncentrationssvårigheter som också gör att jag blir väldigt trött, Då jag i min vardag behöver fokusera mycket.
Har svårt för förändringar så som nya miljöer, lära känna nya personer etc…behöver min struktur och planering men jag har också börjat gå utanför min ” komfortzon”
Det blir väldigt rörigt inom mig, en slags panikkänsla då jag är alldeles för social, det knyter sig i magen. Jag måste få vara själv för att få bearbeta och processa mina dagar.

Mitt råd till er alla där ute: var dig själv och gör det du önskar.
❤️ always go with your passion ❤️

Man kan göra allt man drömmer om inom sig om det inte alltid fungerar precis som man önskar i detta nu.

Susanna Bergenstråhle

När vi vänder misslyckanden till framgång

22853220_1491318437621805_3134315581760062943_n.

Jag arbetar som ungdomspedagog på en skola som heter Famn. Vår målgrupp är barn och ungdomar där de flesta har någon form av outvecklade färdigheter och neuropsykiatrisk diagnos.
Våra uppdragsgivare är skola i samarbete med socialtjänst/LSS.

Vår verksamhet bygger på att alla här blir elever och man får hjälp att hitta sina styrkor men också hjälp att hantera sina svårigheter. Ledorden är att alla kan lyckas med rätt förutsättningar, för varför skulle någon någonsin vilja misslyckas?
Våra elever har eget klassrum, en till en undervisning, tydliggörande pedagogik och möjlighet till individuell anpassning.

Vi som jobbar som ungdomspedagoger börjar dagen med att hämta våra elever så de får en bra start och vet vad som kommer ske framöver. Vi arbetar mycket med att göra smidiga övergångar mellan de olika momenten som kommer hända under dagen men ansvarar också för att raster, lov och fritid är förutsägbara och har ett meningsfullt innehåll. Jagstärkande aktiviteter, träna på sociala sammanhang och intressen vävs samman, det kan vara tex sång, fotboll, praktik på restaurang eller med djur.
Vi arbetar med ett helhetsperspektiv vilket inbär att vi tar ansvar för samordningen av de olika insatserna runt eleven och har tex läkare knutna i vår verksamhet.
Det avlastar föräldrarna mycket.

Det mest underbara i mitt arbete är att se stoltheten i våra elevers ögon när de vänder misslyckanden till framgång, hur stora och små de än må vara. Jag önskar många fler fick den möjligheten.

Hanna
Ungdomspedagog på Famn

Det är svårt att förklara men du kanske kan försöka lyssna på mig

22528110_10156016209742275_5143110334981138031_n

Du ska ju klara av det här, det går om du vill
bara du försöker men du måste sitta still.

Sluta vifta med pennan, lägg suddet på sin plats.
Du stör dom andra, sitt still och vänta tills det är rast.

Du måste räcka upp handen inte säga rakt ut, det är fler än du som vill svara, vi får prata när lektionen är slut.

Du måste lära dig att lyssna inte sitta å titta i det blå.
Vad gör jag för fel när jag inte dig kan nå.

Det pirrar i kroppen det är svårt att vara still, jag har sagt till benen men dom gör inte som jag vill.

Jag vill vara duktig vill vänta på min tur men orden bara bubblar över det går inte att bromsa, förlåt om jag gjorde dig sur.

Jag begär inte mycket men jag vill att du mig ska förstå.
Jag lyssnar faktiskt bästa när jag verkar titta i det blå.

Mina händer behöver pilla med något för att jag ska kunna focucera och lyssna på dig.
.

Text:Linda Warvelin

Rätt skolupplägg räddade vår familj

IRA.

Idag är det min son som lagar lunch till sina klasskompisar på Magelungen i Långbro Park.
Han har fått det stöd som han behöver för att kunna klara av skolan.
Från att ha varit ett litet krossat, traumatiserat barn som inte kunde stå på benen när vi på morgonen skulle bege oss till den stora kommunala skolan i området. Panikångest som knäckte och knäckte dag efter dag, raserade mitt barn till den grad att han inte längre ville leva.

Idag är han 11 och han gillar sin skola. Här förstår personalen hur han fungerar och han bemöts på ett sätt som gjort att han fått både självförtroendet och livsglädjen tillbaka.
Jag vill tacka er som arbetar med dessa barn som kämpar så oerhört i skolan och får dem att växa genom att visa att ni bryr er!

Ni har räddat den här lilla familjens liv!

/Ira Mäntynen