Hur ska vi alla göra för att ingen ska hamna i utanförskapet?

19437463_10155207710839845_4266254712771733389_n
Jag står på tunnelbanan när plötsligt hör denna kvinna:

”Ursäkta mig. Jag heter Lina och är 27år. Jag har blivit hemlös och det kommer att ta socialen upp till 3månader att utreda om jag har rätt till tak över huvudet garantin. Jag skulle bli hemskt glad om någon av er kan skänka en slant. Kan ni inte det blir jag också glad om ni har en pantflaska att bidra med. Kan ni inte önskar jag er i alla fall en trevlig helg”.

Hon är märkt av livet. Hon är ung.

Jag kan inte sluta tänka på henne. Hon är någons barn. Kanske är hennes mamma och pappa någon av oss npf föräldrar?

Hon är i utanförskapet. Varför?
Hur mycket har hon och hennes närstående kämpat för att få det stöd de och vi alla har rätt till?
Hur många myndigheter har sagt ”vi utreder, men det tar tid”.
Tid som vi faktiskt inte har när utanförskapet är ett faktum!

Jag kan inte sluta tänka på henne och alla andra som är och är påväg in i utanförskapet.

Hur ska vi alla göra för att ingen ska hamna i utanförskapet?

/Lena Fenryr

Annonser

NPF

14068293_10154569808817275_3092546702663894574_n

NPF – neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – är ett samlingsnamn för en rad diagnoser som innebär att hjärnan och nervsystemet bearbetar information på ett annorlunda sätt.

Det förekommer varierande uppgifter och åsikter om vilka diagnoser som räknas in under begreppet NPF. Som exempel kan nämnas ADHD, ADD, autismspektrumtillstånd och Tourettes syndrom.

Så kallad samsjuklighet förekommer ofta tillsammans med NPF, som bipoläritet, ångestsjukdomar och depression.

Vi i Kung Över Livets styrelse har tills vidare valt att namnge de NPF-diagnoser som förekommer oftast. Det kan ändras, och innebär inte att vi tycker att andra diagnoser är mindre viktiga att lyfta!

När det lilla kan hjälpa stort

1385679_528696640550661_51194398_n

Jag ser min elev som kommer till skolan. Glad studsar han in till sin klädhängare i hallen.
Med små kvittrande ljud hänger han upp sin jacka, ställer sina skor snyggt på sin plats.
Det kvittrande ljudet byts mot små missnöjda grymtningar… PANG! Det smäller till i pallen som står där i hallen. De missnöjda ljuden byts till en lång rad med fula ord. Rösten skär av frustration.

”Dumma pall! Du är dum! F-N vad jag hatar den här dumma skolan!”
Han ser arg ut. Ögonen fylls med tårar.

Jag försöker förstå vad det var som hände. Ser mig omkring. Kan det ha varit någon i närheten som retats? Var det någon som sa något? Slog han i någonstans? Vad var det som gick fel?
Jag vet att det inte är läge att ge tillsägningar just nu. Det är inte läge att rätta hans språk eller försöka få honom att förklara varför… inte just nu.

Han rusar in i sitt klassrum, fortfarande arg. Pang, dörren smälls igen…
Jag står med dörren på glänt, avvaktar och iakttar. Jag väntar på att ”signalen” ska komma. Den som visar att det är dags att jag ska komma in och vi ska kunna reda ut, tillsammans.

Det tar ett tag sen är det dags. Jag tar med mig papper o penna och sätter mig på golvet i hans rum. Jag börjar rita. Han tittar, först på avstånd. Jag ritar en taxi… en pojke kliver ur taxin och in genom en dörr… samtidigt som jag ritar berättar jag, med få ord, vad det är jag ritar.
Han kommer och sätter sig bredvid. Han instruerar mig i vad jag ska rita.
Det blir ett seriesamtal om morgonens händelse.

Han har glömt sin teckning hemma som han ville ge till sin kompis.

/Lena

Det är väl bara att komma till skolan vad är problemet?

10628320_10153332072084947_6639433559730944594_n

 Under det senaste tre åren har jag till största del varit hemmasittare, det har alltid varit problem med min skolgång. Problemen med skolan började på riktigt i 7:an då min Asperger gjorde det svårt för mig med det sociala vilket ledde till att jag blev utan kompisar och blev utstött av mina klasskamrater.

Jag fick inte någon hjälp och satt i en klass på 23 elever. Det var före utredningarna och levde då i ovisshet att jag faktiskt hade Asperger, ADHD, Bipolär och OCD. Efter ett tag blev skolan för svår och jag började skolka vissa lektioner sedan slutade det med att jag blev hemma på heltid. Skolan brydde sig inte ett dugg att jag var hemma vi hörde bara av dom en gång då vi blev kallade på ett möte där rektorn sade till mig ”Det är väl bara att komma till skolan vad är problemet?” Och att höra det gjorde mig ledsen. 


Sedan bytte jag skola efter ett år men där blev det samma sak, blev hemma efter att jag brände ut mig totalt. Där blev jag sittandes själv i ett rum utan att läraren kom på hela lektionen, det kändes då som att det var ett sätt att bli av med mig. Skolan sa att dom kunde allt om asperger men dom kunde inte mig och mina diagnoser. Skolan ville ha mig för pengarnas skull kändes det som. Jag var den jobbiga eleven som fick sättas själv i ett rum jag var den som behövde extra stöd och lärare som ville lära sig mer om min Autism. Fick ofta höra ”du kan bara du anstränger dig” men dom visste inte att jag ansträngde mig allt jag kunde för att hänga med på lektionerna.

Men nu 3 år senare går jag på en skola där jag blir sedd och får den hjälp och stöd jag behöver. Det känns som jag äntligen har hamnat på rätt skola för mig på Resursskolan.

//Ida

De glömda

1016972_10152440268807275_7341937143559548540_n

Min son glömde ni bort. Ville inte se. Inte nämna.
Nu syns resultaten i media över hela landet. Om vilka kommuner som gör botten napp. Som har skolor vars elever inte presterar.Inte lyckas.
I vår kommun skylls resultaten på stora grupper invandrare. Det är därför som skolan har urusla siffror att visa upp. Men sonens misslyckande finns där i statistiken men han nämns inte alls. Syns inte. Existerar det ens? Han fick inte rätt stöd och hjälp i tid i skolan. Och den som fungerade drog man bort.

På otaliga möten pekade man på oss föräldrar som problemet bitvis. På honom, för att han inte kunde skärpa sig. För att han inte hade förmågan att anpassa sig efter mallen.

Det finns massor av underlag för att få en fungerande skola för barn och unga med adhd och asperger som min son har. Både kunskapsmässigt och forskningsmässigt. Många beslutsfattare väljer att se hela sanningen och göra något åt det. Andra ser till en ekonomi som styr behovet. Barnen tillåts att falla fritt. Sorry.

Sonen blev en hemmasittare i åk 7. Förmådde inte skolan längre. En sanning delad med tusental andra unga i liknande sits. De glömda. De vi så sällan pratar om.
Man påbörjade hemundervisning, på skolans premisser.På skolans budget och resurser. Under tre år varav det sista åter fick man till en bra sådan. Med tre lektioner i veckan. I bland två. Ibland en. Ibland veckor då det inte kom hem någon pedagog alls. Han var bortprioriterad. Fick inte kosta pengar.

Smartare grabb får man leta efter.Kunnig inom så mycket. Självlärd såklart.
Ändå.Han gick ut grundskolan med ett ämne i betyg denna sommar. Skolan ansåg att han inte var sjuk för att få mer hemundervisning. ” En skola för alla” heter det väl? Men hur skall man lyckas med grundskolan när man har som max tre lektioner i veckan, trots duktiga pedagoger på högstadiumet? 

Han tillåts inte att gå åk 10 för att läsa ikapp det han missat. Man säger att det inte finns pengar till det. Men hade vi bott i en kommun åtta mil norrut hade han fått en pedagog anställd på heltid som kom hem och bedrev undervisning. Som svar fick vi ”Men flytta dit då,här kan ni inte få det” 
Livets lott, så orättvis, och i detta fall helt och hållet något som kan åtgärdas.

Klart att skolan skiter sig. Drar ner fina siffror i statistiken. Och man skyller på en helt annan grupp av människor. 

Men vem ser det enskilda barnet? Förfallet? Alla själsliga sår som uppstod? Självkänslan som blev körd i botten.en framtid som sakta suddades ut.
Han fick inte kosta pengar.Frågan är vad han kommer att kosta samhället nu?

Hur hårt vi slår våra barn/unga med en osynlig käftsmäll? Gång på gång och ingen gör de krafttag som behövs. Inget nationellt handlings program finns. Direktiv. Och framförallt förståelse för dessa unga. Kunskap. 

Vi fick höra att han skulle gå till skolan om han bara bodde hos en annan familj. Familjehems placerades. Gick under LVU. Det var vi som blivit veka med tiden.
Jag vågar påstå att det är skolan på många håll som är vek. Som inte har de rätta instrumenten.
På en arbetsplats stänger huvudskyddsombudet ner verksamheten om den inte uppfyller kriterierna. Om den utgör en risk.

När skall man göra det med en skola? Våga sätt ner foten och säga ”Titta på dessa barn.Titta på dem vad det är vi gör med dem. Vilka konsekvenser det får.”

/AnnSophie

För varenda unge

Digital StillCamera

För er skull. För varenda unge så gör vi detta. För mina barn. För dina barn. För andras barn. För framtidens barn.
Vi gör det vi kan i en liten del av världen.

Vi bidrar med ökad kunskap om alla dessa unga med adhd, add, asperger,autism, dyslexi, dyskalkyli, ocd, tourettes. För med ökad kunskap och ökade resurser så kan vi tillsammans förmå dem att bli de kungar över livet de blev födda till. Allt för många av oss har sett hur en ung själ mår när vi inte möter upp och gör rätt. Många av oss har sagt ”aldrig mer”.
Så sade vi när vi drog igång Kung Över Livet.

Så nu på Måndag, 28/4 har vi en GALAKVÄLL i Stockholm för dessa unga. För att förmå dem att bli Kung Över Livet.

Kom ni som kan komma och köp en biljett här:
http://www.tickster.com/sv/events/yupa7ypjjrrjhtn

För er skull älskade ungar.

 

Efter Tio TV4 och Kung Över Livet

http---annotagger.tv4.se-grid-4fd721ab9557dc0007001012-eftertio_ny_topp3

 

Sju mammor till barn med diagnoser som ADHD, Aspergers och dyslexi bemötte sin egen frustration med att starta föreningen Kung över livet. Nu har föreningen nått ett av sina stora mål, i slutet av april blir det insamlingsgala i Stockholm med bland andra Jan Johansen och Doreen Månsson som delar mammornas erfarenheter. I studion också Lena Fenryr, mamma till en tjugoårig kille med ADD.

Så står att läsa om KUNG ÖVER LIVETS medverkan i TV4:s Efter Tio och deras hemsida.

Ni ser inslaget HÄR där vår Ordförande Lena Fenryr pratar om oss och om sin son med add.

Härligt att vi börjar nå ut mer och mer!!