Det finns inget kvar att vara rädd för, inte heller något att gråta över. Jag minns att misär var vår vardag, framförallt ”min” vardag. Enligt mig själv har jag aldrig varit orsaken till varför o-önskade saker har hänt, men tekniskt sätt har det alltid varit mitt fel.
För jag föddes annorlunda, kunde inte göra rätt trots att jag hade bra förebilder. Mina syskon var bra förebilder, framförallt min storebror. Vi har samma mamma, samma pappa, vi är lika långa och vi är lika varandra i ansiktet. Men han är smart, social och han förstår sig på saker och ting.
Som grabb jämförde jag mig mycket med mina klasskamrater och syskon. Jag minns när jag gick i grundskolan, och vi i klassen skulle få betyg för första gången. Vissa av mina klasskamrater grät av stolthet när dom öppnade sina kuvert och fick se sina betyg, och dom blev omfamnade av sina glada föräldrar. Jag minns att det låg ett blankt papper i mitt kuvert. Min mamma var inte där, men missförstå mig inte. Hon visste inte ens att jag var där. Det fanns ju ändå inget där för oss att göra.
Jag minns balen i 9an, men inte för att jag var där. Jag hade slutat i skolan många år innan dess. Men jag minns att jag satt på Facebook och tittade igenom bilderna som mina gamla klasskamrater hade lagt upp. Deras fina kläder, deras stolthet i ögonen och deras leenden på läpparna.
Mina gamla vänner från gymnasiet tog studenten för inte så längesen. Det var i princip samma sak där. Fina kläder, glada, stolta och fulla. Skillnaden var väl att jag nu har accepterat, att jag aldrig kommer ta studenten, eller få ett godkänt betyg. Det kan låta som om jag jämrar över allt detta, men så är det inte. Jag vill inte ha betyg för att bli bekräftad, och jag vill inte ta studenten för att känna gemenskap, eller känna att jag duger. För det vet jag att jag gör. Men jag behöver betygen för att kunna bli det jag vill bli.
Det finns ju bra saker med att ha ADD också. Jag har alltid klivit in när en klasskamrat har blivit mobbad, eller när någon behöver hjälp på tunnelbanan mm. I grundskolan umgicks jag med dom som inte hade några vänner. Jag spelade bandy med den där konstiga killen som hade smutsiga kläder och en konstig frisyr. För jag brydde mig inte om vad andra skulle tycka om mig. Vem vet. Att jag inte brydde mig om vad folk skulle tycka om mig, kan bero på min förmåga att vara o social, och i så fall har vi min ADD att tacka.
/Noa