Det är svårt att förklara men du kanske kan försöka lyssna på mig

Du ska ju klara av det här, det går om du vill
bara du försöker men du måste sitta still.

Sluta vifta med pennan, lägg suddet på sin plats.
Du stör dom andra, sitt still och vänta tills det är rast.

Du måste räcka upp handen inte säga rakt ut, det är fler än du som vill svara, vi får prata när lektionen är slut.

Du måste lära dig att lyssna inte sitta å titta i det blå.
Vad gör jag för fel när jag inte dig kan nå.

Det pirrar i kroppen det är svårt att vara still, jag har sagt till benen men dom gör inte som jag vill.

Jag vill vara duktig vill vänta på min tur men orden bara bubblar över det går inte att bromsa, förlåt om jag gjorde dig sur.

Jag begär inte mycket men jag vill att du mig ska förstå.
Jag lyssnar faktiskt bästa när jag verkar titta i det blå.

Mina händer behöver pilla med något för att jag ska kunna focucera och lyssna på dig.
.

Text:Linda Warvelin

Mamma, du är den enda som förstår mig

.

”Jag vill att du är med mig i skolan mamma. Där bara skäller lärarna när allt blir fel.

Du hjälper mig istället så det som är tokigt blir rätt”

 

Jag har varit med på syslöjden ett antal lektioner, annars skulle mitt barn inte få delta då ”det var så stökigt” och ingen resurs fanns att tillgå.

Jag har suttit med i timtal i klassen invid bänken, väglett, avläst, bromsat, gasat. Förmiddag efter förmiddag tills jag rev i ordentligt. Jag gjorde skolans jobb. Helt obetald.

Men utan mig rasade mitt barn och fick inget gjort. fick raseriutbrott, gick hem, blev ful i munnen till andra vuxna – för de lyssnade ju inte, kunde inte läsa av i tid, kunde inte tolka signalerna.

 

Nej, det blev ingen resurs, ingen personal invid skolbänken så att dagen blev okej att vara där.

Det slutade med att mitt barn inte längre gick dit överhuvudtaget. Läraren hade ett stort hjärta för sina elever men saknade kunskap helt om NPF, hade inte tiden heller för den delen att vara med mitt barn

 

”Mamma, du är den enda som förstår mig”

Varför ska vi med ADHD sågas?

.

Hade betygssamtal igår i skolan då jag läser till undersköterska på vux. Då sa min lärare att jag absolut har höga betyg MEN att just det där med att kunna formulera sig ur det etiska perspektivet är ett problem då hon tycker jag kan såga andra tankesätt ibland för att jag har en plan i huvudet och tycker om min idé lite för mycket.

Jag sa att jag vet tyvärr att det är så då jag har min ADHD i ryggsäcken…försökte förklara att jag fått hjälp i både grundskola och gymnasiet men som svar fick jag ”Vux är en enkild ”skola” och har inte dem uppgifterna om dig men skriv gärna ett litet brev till oss så vi vet hur vi ska hjälpa dig.”

Redan då känner jag att det komma brinna av så svarar bara kort. ”Kan skriva under ett fint litet papper så har ni dem uppgifterna på nolltid.” Sen börjar tårarna rinna för jag är så less på att man alltid ska få förklarar sig…

Vi fortsätter prata lite betyg och hon säger ”Vi kan tyvärr inte ta hänsyn till din problematik men sätt dig in i politiken så kanske du får din röst hörd” Så hon menar alltså i detta läge att jag kan få högsta betyg men att min ADHD FÖRSTÖR det. Då känner man bara sig förminskad. Det är en del av mig…

Varför ska JAG få lida för att den här ursäkta mitt ordval men jävla normen är så snedvriden? Varför kan jag inte få mina betyg anpassningsbara? Varför ska vi med problematik sågas? Det finns lärare som tycker det är förfärligt (henne jag pratade med är ett exempel) men varför görs inget? Varför blundar vissa lärare?

/Jeanette Fröjd

Alla duger precis som dom är

Alexander var väldigt förbryllad igår.

-Mamma, vet du vad vi skulle göra idag?
-Nej, berätta.
-Jag fick en sån där platta med målarfärg, det var typ 10 färger, sen skulle vi blanda färgerna så det blev andra färger. Vi skulle skriva vilka färger vi blandat å vilka nya färger det blev Är inte det konstigt?
-Varför tycker du det är konstigt?
-Jo, för att jag tycker att färgerna är fina som dom är o man ska inte behöva förändra dom för att dom ska bli finare.
-Ja, det har du faktiskt rätt i. Det var fint tänkt av dig.
-Ja det sa fröken med när jag sa varför jag inte tänkte göra uppgiften.
Jag tycker dom duger precis som dom är sa jag, jag vill inte förändra dom o förstöra déras redan fina färg..
-Vad sa fröken då?
-Att vi skulle sluta med uppgiften o måla det vi själva ville.

Tror att fröken fick en liten tankeställare.
Alla duger precis som dom är, t o m färgerna på plattan!

/Linda Warvelin

#kungoverlivet

När vi går samman och gör det vi förmår, det är då vi kan förändra stort

Det som våra barn fått gå igenom. Våra ungdomar, framtidens vuxna. Det som hundra talet andra fått gått igenom. Kanske tusental. Både nu och sen. Tappat tron på sig själva. Tappa tilliten på vuxenvärlden. Hamnat i depression. Tappat viljan att leva. Bara för att vi vet för lite om deras diagnoser, för att vi är för dåliga på att stötta upp.
Aldrig mer tack! Inte ett barn till skall få må som de gjort, som andra barn och unga mått och gör.

Vi är många som känt förtvivlan och känt att det är dags att vilja göra något åt det. Vara samhällsförändrare och vara det tillsammans på olika sätt.
Och när vi går samman, när vi gör det lilla vi förmår och kan, det är då vi kan förändra stort. Kanske inte idag, men till en morgondag. Och vi gör det på olika vis.

Vi födde en förening och blev engagerade i Kung Över Livet. Och nu är vi så stolta över att nu vara delaktiga i att arrangera den andra npf galan i Sverige då vi samlar in pengar till förmån för främst barn och unga med adhd, asperger, autism, dyslexi mfl. Pengar som går till Måns Möllers initiativ, Viggo Foundation som får pengar ifrån galan så att barn med dessa diagnoser kan idrotta på sina premisser, att Hjärnfonden får in mer pengar till forskningen inom NPF.

När det äntligen arrangeras en gala kring NPF ( adhd, asperger, autism, dyslexi, add, mfl ) hoppas vi så innerligt att ni är många som vill komma och dela denna kvällen med oss. Dels för att stötta saken i sig, men också för att få känna ett sammanhang, känna hopp inför framtiden och även inge hopp.
Hjälp oss också att sprida om denna gala! Ju fler biljetter vi säljer desto mer pengar till insamlingens syfte!

Den ligger på en söndag just för att man skall kunna komma lite mer långväga ifrån, 24 april och går av stapeln på Oscarsteatern.

Läs mer om den här där länk finns till hur ni köper biljetter
www.oscarsteatern.se/kung-over-livet-valgorenhetsgala/

Och dela jättegärna om vår gala!!

När det lilla kan hjälpa stort

Jag ser min elev som kommer till skolan. Glad studsar han in till sin klädhängare i hallen.
Med små kvittrande ljud hänger han upp sin jacka, ställer sina skor snyggt på sin plats.
Det kvittrande ljudet byts mot små missnöjda grymtningar… PANG! Det smäller till i pallen som står där i hallen. De missnöjda ljuden byts till en lång rad med fula ord. Rösten skär av frustration.

”Dumma pall! Du är dum! F-N vad jag hatar den här dumma skolan!”
Han ser arg ut. Ögonen fylls med tårar.

Jag försöker förstå vad det var som hände. Ser mig omkring. Kan det ha varit någon i närheten som retats? Var det någon som sa något? Slog han i någonstans? Vad var det som gick fel?
Jag vet att det inte är läge att ge tillsägningar just nu. Det är inte läge att rätta hans språk eller försöka få honom att förklara varför… inte just nu.

Han rusar in i sitt klassrum, fortfarande arg. Pang, dörren smälls igen…
Jag står med dörren på glänt, avvaktar och iakttar. Jag väntar på att ”signalen” ska komma. Den som visar att det är dags att jag ska komma in och vi ska kunna reda ut, tillsammans.

Det tar ett tag sen är det dags. Jag tar med mig papper o penna och sätter mig på golvet i hans rum. Jag börjar rita. Han tittar, först på avstånd. Jag ritar en taxi… en pojke kliver ur taxin och in genom en dörr… samtidigt som jag ritar berättar jag, med få ord, vad det är jag ritar.
Han kommer och sätter sig bredvid. Han instruerar mig i vad jag ska rita.
Det blir ett seriesamtal om morgonens händelse.

Han har glömt sin teckning hemma som han ville ge till sin kompis.

/Lena

Hundarna är mina bästa vänner

.

De finns där alltid för mig .
Hundarna är mina bästa vänner de sviker inte, ljuger inte och tycker alltid om mig. Dom gör mig glad
När skolan svek och tvingade mig gå i helklass mådde jag så kasst att jag inte ens orkade gå ut och leka med våra hundar..jag orkade inte mer..jag orkade inte höra hur jävla kass jag var mer..
De kunde ingenting om asperger fast dem sa att de kunde det. de fattade ingenting..
Jag litade inte på någon vuxen för de hade ljugit så mycket och dumförklarat mig.
Mamma fixade så jag fick träffa en psykolog som hjälpte mig bra..jag fick en egen hund den på bilden hon heter Naomi och kallas Loppan hon är aldrig stilla vi brukar skoja att hon har adhd och därför passar hon så bra hos oss.

Kevin heter jag förresten och är 16 år och har asperger och dyskalkyli.

 

.

När det låg ett blankt papper i mitt kuvert..

Det finns inget kvar att vara rädd för, inte heller något att gråta över. Jag minns att misär var vår vardag, framförallt ”min” vardag. Enligt mig själv har jag aldrig varit orsaken till varför o-önskade saker har hänt, men tekniskt sätt har det alltid varit mitt fel.
För jag föddes annorlunda, kunde inte göra rätt trots att jag hade bra förebilder. Mina syskon var bra förebilder, framförallt min storebror. Vi har samma mamma, samma pappa, vi är lika långa och vi är lika varandra i ansiktet. Men han är smart, social och han förstår sig på saker och ting.

Som grabb jämförde jag mig mycket med mina klasskamrater och syskon. Jag minns när jag gick i grundskolan, och vi i klassen skulle få betyg för första gången. Vissa av mina klasskamrater grät av stolthet när dom öppnade sina kuvert och fick se sina betyg, och dom blev omfamnade av sina glada föräldrar. Jag minns att det låg ett blankt papper i mitt kuvert. Min mamma var inte där, men missförstå mig inte. Hon visste inte ens att jag var där. Det fanns ju ändå inget där för oss att göra.

Jag minns balen i 9an, men inte för att jag var där. Jag hade slutat i skolan många år innan dess. Men jag minns att jag satt på Facebook och tittade igenom bilderna som mina gamla klasskamrater hade lagt upp. Deras fina kläder, deras stolthet i ögonen och deras leenden på läpparna.

Mina gamla vänner från gymnasiet tog studenten för inte så längesen. Det var i princip samma sak där. Fina kläder, glada, stolta och fulla. Skillnaden var väl att jag nu har accepterat, att jag aldrig kommer ta studenten, eller få ett godkänt betyg. Det kan låta som om jag jämrar över allt detta, men så är det inte. Jag vill inte ha betyg för att bli bekräftad, och jag vill inte ta studenten för att känna gemenskap, eller känna att jag duger. För det vet jag att jag gör. Men jag behöver betygen för att kunna bli det jag vill bli.

Det finns ju bra saker med att ha ADD också. Jag har alltid klivit in när en klasskamrat har blivit mobbad, eller när någon behöver hjälp på tunnelbanan mm. I grundskolan umgicks jag med dom som inte hade några vänner. Jag spelade bandy med den där konstiga killen som hade smutsiga kläder och en konstig frisyr. För jag brydde mig inte om vad andra skulle tycka om mig. Vem vet. Att jag inte brydde mig om vad folk skulle tycka om mig, kan bero på min förmåga att vara o social, och i så fall har vi min ADD att tacka.

/Noa

Skolan som svek

.
I kvällens avsnitt av #SverigeSviker medverkar min son Kevin som har asperger diagnos, han berättar sin historia och jag är SÅ stolt över att han gjorde detta ”för att ingen ska må så dåligt som jag gjort i skolan och att de som jobbar med oss måste kunna om oss”.Jag vet också hur oerhört påfrestande för honom det var när filmteamet var här, inget var strukturerat och tydligt som det brukar, de filmade i dagar, sena kvällar, tidiga morgnar, i ur och skur.
Det du gör Kevin är så viktigt, för så många. Du är grym, glöm aldrig det
Vill passa på att återigen tacka Autism och Asperger förbundets Nicklas Mårtensson, för stödet i vår kamp om Kevins rättigheter.En stor fång blommor till specialpedagog Irene Larsson, för att du ensam … på skolan stod upp för honom, för hans rättigheter och behov. Du såg hans styrka, inte svagheter..
Finaste psykologen Joanna på Hab i Ystad som fångade upp en grabb som mist all tillit till vuxna efter alla svek och lögner, en grabb som mådde så dåligt av alla överkraven i skolan att han tappade lusten till livet.
Många stora kramar till er. Vad hade jag gjort utan er!?

//Jeanette

UR skriver på sin sida:

”Det var precis som om skolan inte brydde sig. Att jag bara försvann.” 16-åriga Kevin har Aspergers syndrom och klarar inte av stora klasser. Efter många års strid skapade skolan en mindre grupp. Men en dag så lade skolan ned gruppen.Du kan se avsnittet här:http://urplay.se/Produkter/181523-Sverige-sviker-Skolan-vill-bara-ha-vanliga-javla-ungar

( Bilden är lånad från UR )

Det kan vända och bli till det bättre

.
Jag är en hemmasittare på 16 år.

Har varit hemma i 2 år, det börja redan i 7:an då jag började få väldiga problem med att koncentrera mig, hade myror i brallan och svårt med att vara mig själv och fick anstränga mig för att försöka vara normal och vara som alla andra.

Det är väldigt svårt med det sociala vilket ledde till att jag blev själv på rasterna och utan kompisar. Och en skola som vände mig ryggen totalt och vägrade förstå mig, efter ett tag krascha jag och vägrade gå till skolan och börja skolka.
Då kontaktade min mamma BUP och dom började förstå att jag hade nån slags diagnos och började med en utredning, ett år senare fick jag mina diagnoser adhd, Asperger, bipolär och OCD.

Bytte sedan skola och blev tyvärr samma sak med ännu en skola som vände mig ryggen och börja då tro att det var fel på mig och kände mig helt misslyckad.
Men nu har det hänt saker och jag börjar på resursskolan i höst 
Ville berätta min skolsituation och för att visa att det kan vända och bli till det bättre. Fast det finns tillfällen då man tror att det aldrig kommer bli bra.

//Ida