Min son är en av de som förlorade sin barndom

34014536_10156670969812275_8049965947722661888_n.

Jag har läst många historier om barn med diagnoser och alla de bekymmer som det innebär.
Beklämmande berättelser om barn som inte får den hjälp de behöver. Historier om desperata föräldrar som gör allt i sin makt för att de ska bli sedda och få det stöd som både de själva och inte minst barnen behöver.
Jag har läst om barn som hamnat helt utanför systemet, totalt bortglömda. Om barn som på flera år inte kommit iväg till skolan pga bristen på förståelse och stöd.
Jag har läst om utbrända 6 åringar och jag har läst om barn som blivit så psykiskt skadade att det utvecklat ett självskadebeteende och suicidala tankar. Allt medans deras föräldrar står maktlösa då resurserna saknas.

Det är en skrämmande läsning. Att vi trots politikers löften om ekonomiskt stöd och satsningar på skolan lever i en verklighet som få känner till och ännu färre tar på allvar.
När man läser om det ödet som drabbat så många av dagens barn är det svårt att förstå och ta in. Kan det verkligen vara såhär det ser ut, frågade jag mig själv.

Idag är jag själv en del av de familjer som glömts bort och jag behöver inte ifrågasätta mer. Jag vet att verkligheten är precis så sorglig och skrämmande som många föräldrar före mig beskrivit.

Min son är en av de som förlorade sin barndom. Den tiden i livet som skulle bli fylld med glädje och en bekymmersfri vardag blev istället år av ångest, hopplöshet och misslyckanden.
Min son är idag formad av det samhället som utsatte honom för det här. Som inte gav honom stödet. Som lät honom kränkas av andra elever.
Som lät honom gå i en skola som inte lyckades bemöta honom och som lät honom misslyckas, gång på gång, dag efter dag. Så den vetgiriga glada pojken som för 7 år sedan gick med raska och glada steg till skolan försvann. Sakta formades hans leende till tårar som ingen såg. Sakta bröts hans självkänsla ner och från att varit en kille med självförtroende förvandlades han till en tonåring som känner sig misslyckad och ledsen.

Jag och hans mamma är två av de föräldrar som orkat slåss för hans rätt. Rätten till en fungerande skola och hans rätt till att vara en del av samhället trots att han har svårigheter och sticker ut ifrån normen. Vi är också två av få föräldrar som har lyckats. Som har fått vårat barn placerad på en skola där det rätta stödet och förståelsen skall finnas. Det är ett steg i rätt riktning och min högsta önskan är att hans vardag nu efter år av kamp skall bli fungerande.
Men fortfarande känner jag en oro, rädsla och sorg. För jag vet att detta inte är över. Han kommer inte gå till skolan med ett leende. Hans problem är inte över, och hans liv är långt ifrån det man skulle kunna kalla lyckligt. För alla dessa år har gjort ärr i honom. Ärr som jag inte är säker på om de någonsin kommer läka ihop. För när man varit utanför systemet under så lång tid som han har så sätter det sina spår.

Att se sitt barn tappa lusten till livet är obeskrivligt vidrigt. Att se, känna och förstå hans ångest gör så obeskrivligt ont. Att inse att trots att vi dagligen kämpat för honom så har han tappat all tillit till andra människor krossar mitt hjärta.
Han var den glada pojken som fick alla att skratta, Som satte avtryck hos dem som kom honom nära och den killen som stod upp för andras rätt och alltid stod på de svagas sida.
Idag är han killen som vaknar och mår dåligt utan att egentligen veta varför. Han är killen som äter medicin mot depression. Han är också pojken med ätstörningar. Han är den som sitter på sitt rum omgiven av sin ångest och sina tårar och han är den som säger att han inte längre vill prata med andra människor. Idag är han den svaga och förutom oss få i hans närhet finns det ingen som vill hjälpa honom för hans rätt som han själv gjorde en gång i tiden.

Jag är hans pappa och det är mitt ansvar att tillsammans med hans mamma göra honom redo för livet. För inför barnen har vi alltid stått starka och enade trots att vi inte sedan länge är ett par. Det har varit en nästan outhärdlig mångårig kamp som vi tillsammans krigat oss igenom för hans skull. För att ge honom de förutsättningar som alla föräldrar vill ge sina barn. Men idag är våra diskussioner annorlunda än förut. Våra samtal handlar inte längre till lika stor del om hur vi ska ta nästa steg för hans rätt till att vara en del av samhället. Nej, samtalen handlar istället om hans mående. Om vi behöver medicinera honom med en annan typ av antidepressiv eller ångestnedsättande medicin.
Vi pratar om vilken behandling som han behöver för att få bukt med sina ätstörningar som ångesten skapat. Våra samtal handlar om hur förstörd han blivit. Om han också kommer utveckla ett självskadebeteende. Våra samtal handlar om huruvida vi framtiden ens kommer kunna ha kvar vårdnaden om honom eller om han behöver en annan typ av vård än vi föräldrar kan ge honom.
Våra samtal handlar om vi kommer förlora honom trots att vi gjort allt i våran makt för att ge honom en så trygg och bra uppväxt som han förtjänar.

För som jag skrev i början av min text så är det exakt såhär det är.
Inte bara för oss, utan för många npf-föräldrar där ute. Vårat största problem är inte att våra barn inte vill göra läxor eller städa sitt rum. För oss är det totalt oviktigt. För oss handlar det om att öht få dem att gå till skolan. Vi lever med en oro över deras framtid men lika mycket en oro över våra egna liv. En oro över att vi inte orkar mer. Att vi inte förmår att ge våra barn det liv som är självklart för många andra.
Att vi inte är starka nog eller saknar kunskapen att hjälpa våra egna barn.

Så här är ännu en skrämmande text. Det är såhär det ser ut. Dessvärre är inte heller min text den sista. För så länge vi låter ekonomin styra så kommer barn likt mitt eget offras i ett system som inte fungerar.
Min familj är en av de som fått betala för politikernas ignorans. För det är idag ett samhällsproblem att vi har tusentals barn som inte får det stöd de behöver och har rätt till. De
t är ett samhällsproblem att föräldrarna till dessa barn får ägna stora delar av sitt liv till att slita för den rätt som borde vara en självklarhet. Vi offrar våra barn av idag medans politikerna och de styrande vänder bort sina blickar när vi med gråten i halsen skriker efter hjälp.
Men vi har lärt oss kriga. Vi vet att vi måste slåss för minsta lilla steg för att få någon som helst förändring för våra barn.

Så vi kommer inte sitta tysta och våra texter om den verkligheten vi lever i kommer inte upphöra. Inte innan vi vet att alla våra barn har samma rätt, samma förutsättningar och samma möjligheter som de barn som inte har samma behov som våra.

Janne Alm

Annonser

Mamma, du är den enda som förstår mig

1012528_510023482417977_97937492_n.

”Jag vill att du är med mig i skolan mamma. Där bara skäller lärarna när allt blir fel.
Du hjälper mig istället så det som är tokigt blir rätt”
 
Jag har varit med på syslöjden ett antal lektioner, annars skulle mitt barn inte få delta då ”det var så stökigt” och ingen resurs fanns att tillgå.
Jag har suttit med i timtal i klassen invid bänken, väglett, avläst, bromsat, gasat. Förmiddag efter förmiddag tills jag rev i ordentligt. Jag gjorde skolans jobb. Helt obetald.
Men utan mig rasade mitt barn och fick inget gjort. fick raseriutbrott, gick hem, blev ful i munnen till andra vuxna – för de lyssnade ju inte, kunde inte läsa av i tid, kunde inte tolka signalerna.
 
Nej, det blev ingen resurs, ingen personal invid skolbänken så att dagen blev okej att vara där.
Det slutade med att mitt barn inte längre gick dit överhuvudtaget. Läraren hade ett stort hjärta för sina elever men saknade kunskap helt om NPF, hade inte tiden heller för den delen att vara med mitt barn
 
”Mamma, du är den enda som förstår mig”

Hur ska vi alla göra för att ingen ska hamna i utanförskapet?

19437463_10155207710839845_4266254712771733389_n
Jag står på tunnelbanan när plötsligt hör denna kvinna:

”Ursäkta mig. Jag heter Lina och är 27år. Jag har blivit hemlös och det kommer att ta socialen upp till 3månader att utreda om jag har rätt till tak över huvudet garantin. Jag skulle bli hemskt glad om någon av er kan skänka en slant. Kan ni inte det blir jag också glad om ni har en pantflaska att bidra med. Kan ni inte önskar jag er i alla fall en trevlig helg”.

Hon är märkt av livet. Hon är ung.

Jag kan inte sluta tänka på henne. Hon är någons barn. Kanske är hennes mamma och pappa någon av oss npf föräldrar?

Hon är i utanförskapet. Varför?
Hur mycket har hon och hennes närstående kämpat för att få det stöd de och vi alla har rätt till?
Hur många myndigheter har sagt ”vi utreder, men det tar tid”.
Tid som vi faktiskt inte har när utanförskapet är ett faktum!

Jag kan inte sluta tänka på henne och alla andra som är och är påväg in i utanförskapet.

Hur ska vi alla göra för att ingen ska hamna i utanförskapet?

/Lena Fenryr

På en enda termin lyckades han vända hela sin värld

05
🌹
Med sonens tillåtelse att skryta;
Den här människan!
Jag tror få personer förstår hur det är att vara en kille i tonåren med AS/ADHD. I 8 år har han och jag kämpat mot nonchalanta rektorer, okunniga lärare och ett skolsystem som exkluderar killar och tjejer som honom.

Efter 8 år med mobbing, dåliga eller inga betyg, dåligt självförtroende och en stark önskan om att få ge upp bytte vi skola för 4:e gången och hittade rätt. En NPF klass tog emot honom och vi gick från ca 20% närvaro till 100%. Vi gick från 3 godkända betyg till godkänt i alla ämnen.

Vi gick från skrik och panik till förståelse och empati. På en enda termin lyckades han vända hela sin värld. Nu har han kommit in på gymnasiet och enda molnet på himlen är att vi nu måste lämna den fantastiska skolan med alla fantastiska människor. Han är fantastisk, han inspirerar mig varje dag och jag lär mig ständigt nya saker.
I medgång och motgång!

Heja Kelvin!
/Therese Flycht

Grattishälsningar till förmån för NPF

17992082_1302939629793021_8129833481787227705_n.

När jag nyligen fyllde 47 år gjorde jag en kul grej på facebook/instagram som blev större än vad jag förväntade mig till förmån för barn och unga med NPF 🙏🏻👑

Jag uppmanade mina vänner i statusen tidigt på morgonen att sätta in min summa jag fyllde, antingen 4+7= 11 kr eller 47 kr, vilket de gjorde!
Några av dem valde att sätta in 147 kr , 470 kr eller tom mer!

Tillsammans kan vi göra skillnad, oavsett hur lite eller mycket vi gör.
Huvudsaken är ATT vi agerar!

3588 kr blev summan mina fb vänner/instagram följare swichade mig under födelsedagen och som jag nu satt in på Kung Över Livets egna insamling hos Hjärnfonden

Tipsar gärna vidare till er om ett kul och enkelt sätt att samla in pengar till ngot man själv brinner för.
Kanske är ni fler som vill hjälpa till med Kung Över Livets insamling till forskningen på NPF via detta tillvägagångssätt?

/AnnSophie Forsell Öhrn

Varför dröjer hjälp till barn när själen gråter?.

15977040_1210705309016454_8650882563756111378_n.

När barn blir sjuka i en depression, krisreaktion, ptsd, eller ångestsjukdomar men också vid Npf diagnoser så dröjer det oftast väldigt länge innan man får hjälp från Bup eller annan hjälpande instans. Varför ska barn behöva vänta och krascha i väntan och sedan förvänta sig att fungera som vanligt i skolan..
Om vi vuxna blir utbrända, djupt deprimerade eller utsätts för trauma/ptsd är inte väntetiden 3 månader utan vi får oftast ganska snabb hjälp. Men när det gäller barn som är i behov av hjälp ska barnet hinna tappa sin självkänsla och bli ännu mer deprimerad innan hjälpen och barnet tas på allvar.
Stora krav på barnen att komma tillbaka till skolan snabbt när måendet inte vare sig får hjälp eller blir accepterat blir en ond cirkel i väntan och ett onödigt lidande om snabb hjälp inte kan bistås.

Jag vet att vi alla, åtminstone de flesta gör så gott vi kan runt barnen men undrar varför vi inte prioriterar själslig hälsa lika mycket som när ett barn drabbas av fysisk sjukdom.. Ibland finns varken kurator eller psykolog tillgänglig på endel skolor!

Vad gör att vi undervärderar och prioriterar barnens behov annorlunda?. Vi vuxna klarar oss.
bättre men får snabbare hjälp! Jag får inte ihop logiken helt enkelt… Samma med barn med hög frånvaro som inte orkar igenom skolan som får högvis med läxor med sig hem.. tar vi vuxna jobbet med oss hem? Ja ibland men skulle inte överösas med jobb om du hade gått in i väggen !!.. Varför ?

Dom är barn och vår framtid, va rädd om dom! ❤️👑

Anna Kristina Karlsson

Många av våra underbara ungar kan mycket mera än vi tror

15965444_10155049745237275_9014078111477976095_n

Hej alla frustrerade föräldrar.

Nu när julen är över och ni är förbannade, besvikna, ledsna och frustrerade över era illbattingar, satans ungjäklar, dom där små illbattingarna ni hatar, älskar, kan sälja på blocket, troligtvis kan betala för att bli av med.

Men vi älskar dom små skitungarna mer än allt annat. Nu är det så här – jag har företag och vet ni om att dom bästa arbetarna jag vet är just dom här små odågorna. Dom är dom som ger allt, dom som är mest trogna och noggranna duktiga medarbetarna man kan få. När det handlar om riktigt arbete är det dom här juvelerna som det hänger på.

Kan bara se på min son med ADHD – han är som ett yrväder men är 8 år och vid 2 års ålder körde han trädgårdstraktor, 3,5 kör han fyrhjuling. Sen han är 6 år har han kört grävmaskin och kranarna på kranbilarna. Han har t.om visat hur ena kranbilen funkar för en av våra förare.

Ja, dom har ett sjujäkla temperament, dom kan vara oberäkneliga och arga. Men många av våra underbara ungar kan mycket mera än vi tror. Ja, om våran just nu 8 -åriga vilde finner lugn i att ta fyrisen och åka iväg på så får han göra det. Han tar det otroligt seriöst och kör lugnt och fint. Det är hans frihet.

Många av våra skitungar kommer aldrig sitta på ett kontor eller vara chefer men dom kommer att kunna ta hand om sig och leva och vara lyckliga.
Många duktiga arbetare jag stött på har garanterat många diagnoser, läs- och skrivsvårigheter, men det är vi föräldrar och företagare som måste se och ge dom chansen. Ja, även om dom hamnat snett, tagit droger och suttit i fängelse. Många av dom har så mycket att ge. Och många av dom är så otroligt duktiga på att köra maskiner och annat praktiskt.

Så snälla, ge dom den chansen, säg aldrig att din son eller tös är helt vild, det funkar aldrig. Jag skulle ge vem som helst chansen att testa nån av dom här maskinerna. Våra ungar är vår framtid. Vill bara att ni ska veta vilka underbar barn ni har.

/Tony Sparven Berg