Grattishälsningar till förmån för NPF

17992082_1302939629793021_8129833481787227705_n.

När jag nyligen fyllde 47 år gjorde jag en kul grej på facebook/instagram som blev större än vad jag förväntade mig till förmån för barn och unga med NPF 🙏🏻👑

Jag uppmanade mina vänner i statusen tidigt på morgonen att sätta in min summa jag fyllde, antingen 4+7= 11 kr eller 47 kr, vilket de gjorde!
Några av dem valde att sätta in 147 kr , 470 kr eller tom mer!

Tillsammans kan vi göra skillnad, oavsett hur lite eller mycket vi gör.
Huvudsaken är ATT vi agerar!

3588 kr blev summan mina fb vänner/instagram följare swichade mig under födelsedagen och som jag nu satt in på Kung Över Livets egna insamling hos Hjärnfonden

Tipsar gärna vidare till er om ett kul och enkelt sätt att samla in pengar till ngot man själv brinner för.
Kanske är ni fler som vill hjälpa till med Kung Över Livets insamling till forskningen på NPF via detta tillvägagångssätt?

/AnnSophie Forsell Öhrn

Annonser

Boktips om ADHD

bok.

Två böcker damp ner i brevlådan…

Vi i Kung Över Livets styrelse fick den stora äran att läsa Linda Warvelins berättelser om sin son Alexander som är tio år och har adhd.

Det är korta små charmiga historier från vardagen, samlade i två böcker, ”Hej, det är jag, Alexander, din son” och uppföljaren ”Hoho, Alexander är här nu”.

Texten är enkelt skriven, med talspråk, och med värme och humor. Den beskriver på ett unikt sätt hur det kan vara att leva med neuropsykiatriska diagnoser i familjen. Utmaningar man möter, men också vilken gåva det kan vara.

Ur Hej, det är jag Alexander, din son:
KÄRLEKSTIDEN
– Mamma, det finns ju en massa olika tider som vikingatiden medeltiden å istiden men när å vad var fritiden?
– Ja du, den tiden var innan alla vi aom nu är föräldrar skaffade er barn.
– Jaha var det en bra tid för du levde väl på den tiden?
– Ja, den var bra, men tiden som är nu tycker jag bättre om
– Varför då?
– För att jag har dig å Theodor.
– Ja, det förstår jag, kärlekstiden heter det nog…

För att beställa böckerna, skicka mail till lindaj74@hotmail.com

Det goda exemplet

junior

 

Barnet tappade tron på sig själv och livet i klass fem. Ögonen tappade glöden, slutade att tindra. Så långt det fick lov att gå när inte rätt hjälp och stöd i skolan fanns. Så långt att framtiden inte gick att se och eleven fick bara känna sig dum i klassbänken. Kände sig som den som bara förstörde. Bråkmakaren. Ville bli sedd och bekräftad och skrek i det tysta efter hjälp och förståelse. Ville lyckas i skolan. Ville få betyg. Ville få en utbildning och ville verkligen ha en framtid längre fram.
Ville inte höra ”Du kan bara du vill”. Ville inte höra ”Skärp dig och sitt still”. Ville inte höra ”Om du bara sitter här och latar dig kan du lika gärna gå ut och ha rast”. Ville inte höra ” Jag har ju redan sagt åt dig vad du skall göra, lyssnar du inte?”

Barnet föll och skolan blev till ett hotfullt monster. Blev ett tvång som skapade ångest och psykisk ohälsa. Värden krympte och barnet slutade att gå till skolan i klass sex. Allt var ju redan kört i botten. Självförtroendet långt borta utom räckhåll. Räddningen likaså. Världen målad i nattsvart. Tanken om att en dag lyckas i skolan fanns inte längre. Inte där och då.

Barnet som föll och tappade tron på sig själv går kommande vecka ut svensk grundskola med 12 godkända betyg i klass nio. Världen som en gång var så mörk och hotfull, byttes till en värld där framtidstron fick ta plats, där ljuset tilläts sippra in allt mer.
Barnet som inte gick till skolan mer, barnet som inte fungerade i skolan blev tillslut både sedd och bekräftad. Förståelse kring både en add diagnos och asperger fanns. Upplägget därefter.
Steg för steg togs. Sakta sakta. Först på skakiga ben och i den takt som behövdes. Framsteg lades på framsteg. En grund att stå på till en början. Ett självförtroende att bygga upp.

Barnet som nu blivit till ungdom fick ta plats. Fick kosta samhället pengar. Massor. En resursgrupp med få elever och specialpedagoger. Anpassad undervisning. Fingertoppskänsla. Denna skolform kostade en liten kommun minst 2.5 miljoner om året. En framtidsinvestering. Man tar kostnaden nu och låter en ungdom lyckas. Flera ungdomar.  Få en utbildning på sina premisser utan att behöva passa mallen. Ungdomen gick hela högstadiet där. Tre år och man lyckades fullt ut.

Det goda exemplet.En kommun och en skola som tänkte om och tänkte rätt. Som vågade se lösningar och som vågade att satsa fullt ut.
Istället för att låta barn och unga fortsätta att hamna utanför systemet i tidig ålder, fångades det upp, gavs möjligheter.

En skola för alla. Där varje elev ges samma möjlighet men på olika tillvägagångssätt.
Allt som krävs är den goda viljan. Det goda exemplet påvisar det, vad som händer när man vågar se utanför de traditionella riktlinjerna. När man vågar lyfta blicken och vet vad som krävs för att förmå ett barn att göra detsamma.

När det lilla kan hjälpa stort

1385679_528696640550661_51194398_n

Jag ser min elev som kommer till skolan. Glad studsar han in till sin klädhängare i hallen.
Med små kvittrande ljud hänger han upp sin jacka, ställer sina skor snyggt på sin plats.
Det kvittrande ljudet byts mot små missnöjda grymtningar… PANG! Det smäller till i pallen som står där i hallen. De missnöjda ljuden byts till en lång rad med fula ord. Rösten skär av frustration.

”Dumma pall! Du är dum! F-N vad jag hatar den här dumma skolan!”
Han ser arg ut. Ögonen fylls med tårar.

Jag försöker förstå vad det var som hände. Ser mig omkring. Kan det ha varit någon i närheten som retats? Var det någon som sa något? Slog han i någonstans? Vad var det som gick fel?
Jag vet att det inte är läge att ge tillsägningar just nu. Det är inte läge att rätta hans språk eller försöka få honom att förklara varför… inte just nu.

Han rusar in i sitt klassrum, fortfarande arg. Pang, dörren smälls igen…
Jag står med dörren på glänt, avvaktar och iakttar. Jag väntar på att ”signalen” ska komma. Den som visar att det är dags att jag ska komma in och vi ska kunna reda ut, tillsammans.

Det tar ett tag sen är det dags. Jag tar med mig papper o penna och sätter mig på golvet i hans rum. Jag börjar rita. Han tittar, först på avstånd. Jag ritar en taxi… en pojke kliver ur taxin och in genom en dörr… samtidigt som jag ritar berättar jag, med få ord, vad det är jag ritar.
Han kommer och sätter sig bredvid. Han instruerar mig i vad jag ska rita.
Det blir ett seriesamtal om morgonens händelse.

Han har glömt sin teckning hemma som han ville ge till sin kompis.

/Lena